Neumeiers mångsidiga balettvärld

Det var ett mycket stiligt och länge planerat gästspel med hela Hamburgbaletten med John Neumeier i spetsen, som på torsdag tog sin början på Tivolis Koncertsal.
Redan under april 2020 hade Tivoli med anledning av Dronning Margrethes 80-års födelsedag planerat en balettgala med dansare från Hamburgbaletten, Bundesjugendballett och John Neumeier själv som konferencier. Men på grund av covid-pandemin blev galan inställd. Till Tivolis galafirande av Dronning Margrethes 50-års regeringsjubileum i 2022 var det bara vissa dansare från Hamburgbaletten, som tillsammans med ungdomskompaniet kunde ställa upp.
Så det var en enormt stor glädje att nu få se hela Hamburgbaletten på scenen i den stora föreställningen The World of John Neumeier – An Autobiography in Dance, där den nu 85-åriga mästarkoreografen och konstnärlige ledare i absolut toppform själv guidade publiken genom sin mångsidiga koreografiska värld. Självklart fanns de båda balettintresserade systrarna Dronning Margrethe och Prinsessan Benedikte i publiken på premiäraftonen.
Utdrag ur totalt 14 olika verk utgör det tre timmar långa verket, inklusive paus i den självbiografiska balettresan The World of John Neumeier”, som kompaniet tidigare har turnerat med till bl.a. Spoleto, Tokyo och Beijing. Programmet inleds med mängder av dansare på scenen i den livliga Candide Overture från John Neumeiers Bernstein Dances (1998). För Neumeier, som är född och uppvuxen i Milwaukee i USA, fick sitt första möte med dansen via filmmusicals. I I Got Rhytm från baletten Shall We Dance? (1986), där alla dansare är iförda klänningar i vitt och höga hattar får vi se en raffinerad showbalett inspirerad av Gene Kelly och musicalgenrens chorus line.
Poesin gör sit intåg, när vi får se utdrag ur John Neumeiers intressanta självbiografiska version av Nötknäpparen (1974), som inte är skapad som en julbalett, men ett hommage till baletten och den klassiska balettraditionen. Det finns bland annat referenser till Pavlova och Cecchetti och inspiration från Vera Volkova, som John Neumeier själv studerade hos i Köpenhamn.
Den kreativa processen är den röda tråden i baletten Døden i Venedig (2003), där John Neumeier har gjort huvudpersonen Gustav von Aschenbach till koreograf. Från den får vi se ett uppfinningsrikt koreograferad modern trio mellan Gustav von Aschenbach och två alteregon, inklusive föreställningens gennemgående unga Neumeier-figur, som i likhet med den verklige John Neumeier är iförd i vida byxor, vit skjorta och svart slips.
Som en övning i att vara kreativ och på grund av den tvingande situationen under Covid skapade John Neuemier 2020 ensembleverket Ghost Light, som skapades i separata fragment till pianomusik av Schubert. Neuemier är bland annat inspirerad av japansk No-teater i Ghost Light, där Madoka Sugai och Nicolas Gläsmann var ett fint solistpar.
”Dance is the living shape of emotion,” vågar sig Neumeier på att säga. Från hans första helaftonsballet Romeo och Julia (1974) såg vi den unga balettstuderande Azul Ardizzone dansa kärleks-pas de deux med en härlig ungdomlig gnista tillsammans med solisten Louis Musin.
Från en annan av Neumeiers stora Shakespeare-baletter, Othello (1985), som Den Kongelige Ballet i Köpenhamn valde att lägga ner 2022 efter en häftig debatt om rasistiskt innehåll i en krigsdans, såg vi första aktens betagande slowmotion kärleks-pas de deux, där Othello ger Desdemona sitt höftskynke. Det var glädjande att se den numera 41-åriga solodansaren Anna Laudere innerligt dansa till Arvo Pärts musik tillsammans med gästsolisten Jason Reilly från Stuttgartbaletten.
Neumeier understryker att för honom är dansen inte bara underhållning, men alltid konst som till och med kan relateras till Gud, som i baletten ”Juleoratoriet I-VI” (2007/2013). Till Bach-kantaten Jauchzet frohlocket blev vi strax före pausen serverade ett dynamiskt och välstrukturerat utdrag med kåren och de båda solisterna.
Ett utdrag från Neumeiers mästerlige biografiska balett Nijinsky om den galna och geniala konstnären, som har varit en stor inspirationskälla för Neumeier genom hela livet, inleddes den andra delen av föreställningen. Med sublima dansare i den expressiva koreografin och ett dessvärre fortsatt aktuellt tema om inre och yttre kamp i en värld med krig blev utdraget ur Nijinsky en av kvällens höjdpunkter.
Den danska solodansaren Ida Praetorius har nu under två år haft tjänstledigt från Den Kongelige Ballet och har helt klart genomgått en fin utveckling inom det tyska kompaniet. Tråkigt nog för den danska publiken har hon bestämt sig för att stanna hos Hamburgbaletten. Hon briljerade redan före pausen högt på tå i I got Rhytm med Alexandr Trusch som partner, och efter pausen dansade hon och Jacopo Bellussi intensivt kärleks-pas de deuxet i andra akten ur Kameliadamen (1981).
Kärlekstemat var också närvarande i mandsduoen Opus 100 – for Maurice (1996), som Neumeier koreograferade till sin numera avlidne vän Maurice Béjart till hans 70-års födelsedag. I en härlig, lekande och kärleksfull dans hängav sig solisterna Alexandra Riabko och Edvin Revazov fint till musik av Simon & Garfunkel och texter ur Ionescos Les Chaises.
Anna Karenina är en starkt exempel från Neumeiers baletter med ryska teman. Men det är också en ballet, som tidigare i år har lett till att Neumeier hamnade i en mediastorm, inte minst i Tyskland. Obegripligt nog lät Neumeier i ett pressmeddelande meddela att han hade givit sin tillåtelse till att låta Anna Karenina (2017) uppföras igen på Bolsjojteatret.
Läs mer om hela eländet i Danstidningens inlägg: https://www.danstidningen.se/2024/02/19/koreografer-i-lydig-marsch-efter-putins-libretto/
Som balettverk är Anna Karenina dock framstående och Anna Laudere, som Neumeier ursprungligen skapade titelrollen för är en fantastiskt uttrycksfull dansare.
Även om Neumeier är en känd mästare i att skapa dramatiska neoklassiska handlingsbaletter, är han med sin musikalitet också en utmärkt skapare av stämningsfulla symfoniska baletter, och exempel på detta var de två avslutande utdragen. Till att börja med från Beethoven Project II (2021), där vi serveras energiskt flyt och utsökt musikalitet i koreografin till Beethovens 7:e symfoni. Der er fart och flykt över dansen som inrymmer en glimt av både irisk och annan folkdans och Madoka Sugai och Alexandr Trusch briljerar som solopar.
Avslutningsvis är det fantastiskt att få se Neumeiers faste gästdansare Alina Cojocaru som solodansare i Mahlers 3. Symfoni tillsammans med Edvin Revazov. Deras dans är så full av ömhet, och man forstår till fullo Neumeiers fascination för den sublima Alina Cojocaru, som alltid förlöser hans koreografier på förnämsta vis.
Med få undantag dansades det hela aftonen igenom till levande musik från Tivoli Copenhagen Phil, som dirigenten Christian Øland ledde säkert genom hela det stora och varierade programmet. Det var verkligen ett ymnighetshorn av koreografier man fick uppleva i The World of John Neumeier – An Autobiography in Dance, som med all tydlighet visar på att John Neumeier hör hemma bland de mest framstående koreograferna under 19- och 2000-talen.
Tivolis balettchef, Peter Bo Bendixen, som själv under tre års tid har dansat i Hamburgbaletten kan vara stolt över att han den här sommaren inte bara ha kunnat presentera det flotta gästspelet med Hamburgbaletten. I augusti står det ett nytt stort gästspel på tur när New York City Ballet intar Tivolis Koncertsal.

Vibeke Wern