John Neumeier bjuder in den danska publiken

Hamburgballettens gästspel i Tivolis Koncertsal blev ett kärt återseende för både John Neumeier och den danska balettpubliken. Ett erkännande av att dansk balett är också en del av John Neumeiers värld.
Även om Den Kongelige Ballet bara har dansat en liten del av den tysk-amerikanska koreografen John Neumeiers jättestrora repertoar – han har skapat mer än 160 verk – så har hans konstsyn haft en extraordinärt stor betydelse både för det danska nationalkompaniet och för den danska balettpubliken. Man kan rimligen hävda att Neumeier (85) är den balettskapare, som har haft störst betydelse för Den Kongelige Ballet under de senaste 50 åren – större än någon dansk balettmästare eller koreograf på Kongens Nytorv – och den 16 maj hyllade publiken hans livsverk och föreställningen The World of John Neumeier i Tivolis Koncertsal.
Aftonen bär undertiteln har An Autobiography in Dance, och det är ett ovanligt men lyckat koncept att John Neumeier själv är med på scenen både som berättare och huvudperson och tillsammans tar koreografen och hans dansande alter ego Christopher Evans som karaktären Unge Neumeier med åskådarna på en personlig och konstnärlig resa ända från hans barndom i det amerikanska Mellanvästern under 50-talet, där han på sitt rum dansade till Leonard Bernsteins drömmande, lyckliga och energiska ouvertyr till Candide.
Men i sin introduktion till ett utdrag av hans version av Nötknäpparen förklarar Neumeier, att det är, när han tar sin första balettimme, att han upplever, att han ”kommer hem”. Att drivkraften i hans livsarbete blir förälskelsen i och fascinationen av de klassiske positioner och steg, rörelsen och musiken och ett sökande efter en förståelse och återkallande av baletthistoriens idéer, mästerverk och genier, från de legendariska ryska dansarna Anna Pavlova och Vaslav Nijinskij och från koreografen Marius Petipa till Maurice Béjart.
I Neumeiers uppdagande och utforskning av balettens värld – i form av balett – har han särskilt vidgat dess gränser med sina litterära baletter efter bland annat Shakespeare, Tolstoj, H.C. Andersen, Homeros och många andra. Inte som direkta illustrationer av böckerna.
Neumeier förklarar i The World of John Neumeier, att han har velat ge romanfigurerna ”ett liv i dans”, där han även har kunnat skildra aspekter av karaktärerna, som inte är beskrivna i de litterära förlagorna. Exempelvis ett intimt kärleksmöte mellan Desdemona och Othello i sin berömda tolkning av Shakespeares tragedi, som skammligt blev inställd i Köpenhamn 2021.
På torsdag dansade Anna Laudere och Kammertänzer Jason Reilly från Stuttgart-baletten den centrala duetten ur Othello till Arvo Pärts kammarverk för piano och soloviolin, Spiegel im Spiegel. En musikalisk tolkning av upplevelsen av att stå framför en spegel och röra sig fram mot och bort från spegelbilden, som reflekteras i den intensiva, längtansfulla och intima erotiken och den undersökande fysiska och känslomässiga närhet i Othello och Desdeonas älskog, men också parets projiceringar och falska bilder: Paret speglar varandras gestalter i den andlöst långsamma satsen där han slutgiltigt med all sin muskulösa styrka ligger fysiskt, men inte minst känslomässigt och mänskligt naken och sårbar för hennes fötter.
Här kunde man ha hört en knappnål falla.
Det är en svindlande tanke, att pas de deuxet från Othello och de kända älskande paren i Romeo och Julia och Kameliadamen – sublimt dansade av danska Ida Praetorius och Jacopo Bellussi – ganska säkert av höjdpunkterna, men dock endast korta utdrag ur komplexa helaftonsbaletter där Neumeier virtuost använder dubbelgångare, skådespel i skådespelet och rekvisita för att visualisera de yttre och inre världar som han exempelvis differentierar mellan bruk av olika musikaliska universum och åtskilda nivåer i sina scenbilder.
I sina uppsättningar arbetar John Neumeier konsekvent med motiv och symboliska tecken, där inte minst händernas möten blir betydelsebärande och dessa delar av hans konstnärliga verkningsmedel är inlagda som subtila referencer i den samlade regin av The World of John Neumeier som en koreografisk trosbekännelse. I föreställningen redovisar han sin metodik, hur han kommunicerar i alla sina baletter med vissa gemensamma grepp som går igen.
Inget är lämnat till slumpen. Det finns alltid, en idé och allvar bakom John Neumeiers arbete, som emellertid inte avsiktligt ofta låser fast energin i hans handlingslösa abstrakta baletter till musik av Gustav Mahler, J.S. Bach och Beethoven som rigida konstruktioner. I The World of John Neumeier talar koreografen också om glädjen i dansen, men just det elementet verkar forcerat i de stora ensembleverken, i likhet med att hans filosofiska tankar verkar, i likhet med att hans filosofiska tankar framstår som postulat utan överbevisande bakomliggande argumentation.
En våldsamt stark inverkan har däremot utdraget ur helaftonsbaletten Nijinsky. Till Sjostakovitjs militaristiska Symfoni nr 11 föreställer sig Neumeier i ballettens 2:a akt hur Nijinskij mår, efter att danseren blivit diagnosticerad som skizofren och indlagd på det första av en rad sanatorier.
Neumeier målar upp Nijinskijs inre landskap mot bakgrunden av geniets fabulerende, visionära och galna dagböcker och drar en linje mellan Nijinskijs och världens vanvett och trauman efter Första Världskriget. Det är här, som Neumeier har sin styrka som konstnär och regissör och här som hans konstnärliga värld känns mest äkta och övertygande. När samarbetet med John Neumeier och Den Kongelige Ballet återupptas står en uppsättning av Romeo och Julia förmodligen högst på önskelistan, Nijisky borde följa kort därefter.
Störst intryck gjorde aftonen som ett rörande återseende mellan John Neumeier og den danska balettpubliken. Ett erkännande av att John Neumeiers värld också är dansk balett, och att hans kärlek och ödesgemenskap med Köpenhamn är lika så stark i dag, som när han som ung man 1963 för första gången gick runtom Krinsen på Kongens Nytorv med pedagogen Vera Volkova, och hon sa till honom att: ”Du kan bli koreograf”.

—-