Rituell resa från födelse till död

Det Kongelige Teater och Den Kongelige Ballet måste i likhet med så många andra kulturinstitutioner i våra tider pröva sig fram längs nya vägar i försöken att nå ut till nya publikgrupper av såväl gamla som unga. Med den nya stora musik-, sång- och balettkreationen Under dybet (Under djupet), som har utformats av teaterregissören Anja Behrens och scenografen Christian Albrechtsen, har Det Kongelige Teater tagit ett intressant initiativ för att skapa ett modernt allkonstverk för Den Kongelige Ballet. Ett interdisciplinärt konstprojekt utvecklat i nära samarbete med hela det konstnärliga teamet tar publiken under tre akter på en rituell livsresa genom födelse, sexualitet och död.
Med på Operaens stora scen i det omfattande verket är förutom 45 dansare från Den Kongelige Ballet också fem barn, fem operasångare, en indiepopsångare, sex musiker som spelar dragbasun och en elektronisk musiker. Koreograferna Oliver Marcus Starpov och Sebastian Kloborg, som respektive är och har varit medlemmar av Den Kongelige Ballet, och de använder sig i hög grad av de många dansarna för att skapa masseffekter i scenerierna. Men de fem dansare, som spelar rollen av de fem resande framträder solistiskt under alla de tre akterna.
Fem barn i svart tyll är först med att inta scenen i den första akten, Fødsel (Födelse), och vid slutet av den första akten är de uppflugna på ryggarna på de fem resande, kanske som en symbol för livets cykler. Dessförinnan har vi fått se de fem resande ligga på golvet och täckas av jord för att därefter låta armar och ben tränga upp genom jorden som spirande plantor.
Första akten bjuder dock inte minst på rituella steg i massverkan där dansarna är iförda långa blå kjolar, röda hättor om huvudena och hudfärgade överdelar som låter rörelserna i överkroppen hamna i fokus. De rituella gruppdanserna som bland annat sker i cirkel och rader förblir dock märkligt tama och lyckas aldrig få den dynamik, energi och urkraft, som man kan få se hos koreografen Akram Khan eller i ett otal lyckade versioner av den rituella baletten Le sacre du printemps (Våroffer).
Kraftfull på ett helt annat vis är akten, Seksualitet, som visar sexualitetens frigörande krafter och utgör föreställningen mest lyckade del. Tio dansare med tjusiga gyllene masker med stora horn inleder här ritualen, innan en stor hop av dansare som ser helt nakna ut i sina minimala hudfärgade kostymer uppenbaras framför en stor solrosliknande blomma. Det är en fascinerande scenbild.
Iförda strumpor dansar den stora gruppen bland annat showbalett. Men de många dansarna med sin nakna look hittar först och främst ihop i alla möjliga sexuella rörelser och konstellationer och skapar en uttalat orgiastisk stämning.
Den nästan kampartade dansen utvecklar sig till en fin stampdans med rytmisk andning. Helt vild och extatisk är energin hos de fem resande gestaltade av de vackra dansarna Astrid Elbo, Stephanie Chen Gundorph, Eukene Sagues, Sebastian Pico Haynes och Alexander Stæger i premiärlaget.
I tredje aktens Død får man starka associationer till den livsbejakande mexikanska festen för de döda på Allhelgonadagen, då de dödas själar kallas tillbaka. Här dyker i scenens fond ett jättelikt rött kranium upp och röda kranier ingår även i sångarnas överdådiga huvudbonader. Och dansarna ser imponerande ut iförda ljusa kraniemasker med långa fasanfjädrar och fantastiska röda och rosa tyllkostymer.
Mycket av dansan är dock monoton, men Mayo Arii dansar ett fint solo, där hon även nostalgiskt sjunger om minnen från forna dagar. På det hela taget får den tredje akten alltför mycket prägel av en ytlig show och ganska mycket väsen för ingenting.
Välstrategiskt har teatern engagerat den välkända, dynamiska och uppfinningsrika kompositören, sångaren och skådespelaren Jeanett Albeck, att stå både för nya kompositioner och arrangemang av kända popsånger i föreställningen. För Jeanett Albeck är en modig konstnär, som vågar leka med motsättningar när hon till exempel nu låter pensionerade operasångare sjunga kända popsånger i överraskande arrangemang.
Bland annat är det gripande när Sten Byriel sjunger Madonnas hit Like a virgin i första akten. Magnus Gislason tolkar tjusigt i början av tredje akten Sort Sols Let your fingers do the walking. De totalt fem operasångarna blir också till fina körsångare bland annat till den unga begåvade indiepopsångaren Marianne Ernst Dam, vars röst stundtals kan associeras med Annisettes sångstil. Det är en härlig idé att ha en ensemble av dragbasuner som gör sig fint både ljudmässigt och visuellt på scenen.
Visst finns det många fina beståndsdelar i ”Under dybet”, inte minst i musiken. Men kanske på grund av det brett hållna konstnärliga samarbetet är föreställningen splittrad i för många olika riktningar som visar på att ju fler kockar desto sämre soppa. Det fanns långt större djup i Den Kongelige Ballets storslagna uppsättning av Wayne McGregors ”The Dante Project”, som i höstas tog publiken på en fantastisk resa genom livet efter dettas tre olika riken.

Under dybet ges till och med den 10 maj.

Vibeke Wern