Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 27 maj 2024

Inlevelsen och upplevelsen av det mänskliga drunknar i en maximalistisk show med pang på av färg och ljud

2024-04-24

Fakta:

Koreografi: Oliver Marcus Starpov och Sebastian Kloborg i samarbete med danserne.
Författare: Anja Behrens och Christian Albrechtsen i nära samarbete med den konstnärliga ensemblen
Musik: Musik och arrangemang: Jeanett Albeck
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Operaen, Det Kongelige Teater, Köpenhamn
» https://kglteater.dk

Den Kongelige Ballets nya gemensamt skapade verk, Under dybet (under djupet), är mera av en färgrik teaterkonsert än balett. Till ljudet av mörka dommedagsbasuner och mässande dystra operaversioner av Björks Human Behaviour, David Bowies Heroes och ett pumpande technorave i alla regnbågens färger utvecklas föreställningen i abstrakta termer över tre akter från Födelse och Sexualitet till Död.
Konceptet – en process-baserad konstnärlig undersökning och berättelse av människolivets riter – är utvecklat av den dansk-tyska teaterregissören Anja Behrens och scenografen Christian Albrechtsen i samarbete med koreograferna Oliver Marcus Starpov och Sebastian Kloborg samt musikern och sångaren Jeanett Albeck.
I denna maximalistiska iscensättning är musik, scenografi och kostymer föreställningens dominerende och starkast berättande element och dansen en slags illustrerande ”chorus line”. Det är en visuellt mättad show, en kostym-catwalk där fem operasångare och fem musiker beskrudade likt schamaner och tibetanska demongudar rituellt annonserar och förklarar övergångar och livsstadier. De koreografiska scenerna växlar mellan tätt packade ensemble-koreografier, där de 45 dansarna fyller Operaen i både strama geometriska formationer och organiska monumentalmålerier och mindre bilder för Under dybets fem huvudkaraktärer, De resande.
Utvecklingen av en sluten krets till en mäktig virvelstorm av skapelse i Under dybets första akt är föreställningens mest lyckade egentliga koreografiske sekvens, medan en scen i andra akten med uppenbara och föga originella variationer över kvintessensen av klassiske positioner och mimisk gestik hör till Under dybets klichétunga och överflödiga passager.
Det är i hög grad Christian Albrechtsens effektfulla scenografi och knallfärgade kostymer som stjäl showen. Inte minst i slutscenen, där divasångerskan Marianne Ernst Dam slänger sig i ögonhålan på ett gigantiskt blodrött kranium, som också utgör plattform för DJ’en Christian Viums elektroniska ”beats”. En popmakaber bakgrund för technofesten, där operasångarna i kanariegula krinolinklänningar och ett hav av dansare likt tropiska fåglar med dödsmasker, fjäderprydda huvudbonader och cyklamenfärgade fjäderdräkter i en den syraartade (hallucinogena) bilden vickar på höfterna bakom de avsjälade resandes livlösa nakna människokroppar.
I djupet av inspirationskällorna måtte finnas den bolivianska ”Fiesta de las Ñatitas”, kraniefesten, där det ursprungliga aymarafolket bär fram sina högt skattade kranier, smyckade med präktiga blomsterkronor och kanske även med solglasögon och en tänd cigaret i munnen och fira döden som en dimension av existens till en annan. Men är det avkoloniserande? Mångkulturellt inkluderande eller kulturell appropriering?
Det verkar i varje fall paradoxalt med tanke på ”Othello-affæren” och den här säsongens avlysning av exempelvis Nikolaj Hübbes egen uppsättning av den indiska sagobaletten La Bayadère i rädsla för att förstärka kulturella sterotyper.
Under dybdet är på många olika sätt aktivistisk med betoning på diversitet, könsneutralitet, antihierarki och ett manifest för trygghet på den konstnärliga arbetsplatsen. En wokeföreställning, vars dogmer verkar frigörande för föreställningens skapande konstnärer, men i sitt milimeter-demokratiska tänkande blir den också kreativt begränsande. Kreativiteten. Kontakten uteblir.
Som åskådare blir man inte inbjuden till det universum av stora och häftiga känslor som de fem resande upplever under skapelsen, orgasmen och utplåningen. Processens inåtvändhet har stängt ner blicken för publiken och den är inte kalibrerad för Operaens rumsliga format och konceptets maximum på alla andra känsloparametrar. Även om de allra bräckligaste ögonblicken är fysiskt våldsamma och utagerande, förblir de privata eller distancerade och förminskade som upplevelse, så det djupt och äkta mänskliga drunknar under ytan.
Intentionen är att inkludera, men i själva verket blir det exkluderande. Med lite god vilja kan det finnas en poäng, men mycket handlar kanske om en tidstypisk grundläggande blindhet för den andra, därtill en konstnärlig blindhet.

Under dybet spelas till och med den 10 maj.

Alexander Meinertz

Fler Recensioner

Annonser