Het och tät dans, bara dans

Verket Burn Baby Burn är en knapp timme långt, dansarna är tre, alla klädda i vinröd smokingkavaj, svarta byxor, flamenco-boots. Scenen är vid och tom sånär som på en snurrande liten låg, rund scen, där en text i neon glider runt. Först med ett enkelt välkomnande, sen med orden Burn Baby Burn. Inledningen består i att en av dansarna, Riccardo Zandaná, röker cigarett på (ört)cigarett. Neon, rök, smoking – referenserna går till klubb- och discovärldens groove, och till en början har Mikael Karlssons musik huvudsakligen ett blytungt beat.
”Det handlar om att dansa till musiken och lyssna till pulsen”, säger Mari Carrasco i Karin Kämsbys reportage från residens-platsen Skog utanför Söderhamn, där det tredje och avslutande verket i trilogin The Heart och Remind me I’m not Dead är de två första delarna. (Danstidningen nr 2-2004). Koreografin är noggrann både för de enskilda dansarnas rörelser och för hur de rör sig i rummet och den blir alltmer intensiv, med små och täta steg. Från börjans glest utspridda dansare, övergår verket till en tät klunga, delvis med unison dans som i en dansfilm från Hollywoods storhetstid.
Det är en märklig upplevelse att sitta och titta på sällskapsdans – men, för all del, dansens historia är full av valser och mazurkor i scenisk gestaltning. Avståndet till dansen växer med intensiteten, borde man inte i stället vara med och dansa? När Karlssons musik växlar till stråkar blir känslan av att se en film som nostalgiskt registrerar dansen som en rit och med den dansande mannen som en tupp i hönsgården. Zandaná vårdar en look av smörsångare från 40-talet, Jennifer Wallén och Carla Mardones Ekberg i sina smokingar har en mer samtida framtoning.
Mari Carasco är koreograf både i egna dansproduktioner och i teatersammanhang. Hennes Remind Me I’m not Dead fick 2022 teaterkritikernas danspris. Hon är en rutinerad koreograf i samarbete med regissörer för dramatisk teater, som senast i Unga Klaras Romeo och Julia. När hon går sin egen väg som koreograf för egna verk borrar hon i intigheten- ”omvandlar… mellanrummen och individernas ensamhet till synkron, kollektiv energi” som det hette i kritikerprisets motivering. I Burn Baby Burn är det just så: de utspridda dansarnas försiktiga början tätnar och blir intensivt sammansmält, glödande av sin egen kraft. Dans, bara dans – så het och tät att den inte handlar om något annat än sig själv. Mikael Karlssons musik lyfter verket till oanade höjder och skänker mening åt dansens mantra.

Burn Baby Burn turnerar vidare med Dansnät Sverige till 4 april
Norrlandsoperan, Umeå 24/4, Jönköping teater 27/4, Lokstallarna, Karlshamn 3/5.

Margareta Sörenson