Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 27 maj 2024

Nostalgiskt och allvarligt tilltal som nästan tar andan ur publiken

2024-04-15

Fakta:

Namn: Vaults of heaven med : Forever, maybe & We loved each other so much
Koreografi: Emma Portner /// Yoann Bourgeois
Författare: Emma Portner, Dijon (i Vaults of Heaven)
Musik: Dijon, inklusive musik ur "Absolutely" av Dijon///. Félix Lajkó, Big Thief, Leonard Cohen
Ensemble: Göteborgsoperans Danskompani
Plats: Göteborgsoperan
» https://www.opera.se

Vaults of heaven heter Göteborgsoperans nya danskväll. Det är ett samlande namn för två splitternya verk; Forever, maybe och We loved each other so much, skapade direkt för och med dansarna i Göteborgsoperans danskompani.
I singularis blir översättningen av samlingstiteln himlavalv, men vault betyder också hopp och språng och ordet signalerar lika gärna att här väntar himmelska volter. Som vanligt är det en njutning att se Göteborgsoperans danskompani i aktion.
De är anledningen till att internationella koreografer gärna kommer hit och arbetar. Emma Portner, från Kanada, är en ny komet, senast omtalad för sin koreografi Bathtub ballet med 25 badkar på scen hos Kungliga operan i Stockholm. Hon jobbar brett, även med artister utanför dansvärlden. Hennes Forever, maybe gestaltar minnet av en relation, där dans spelar stor roll. Scenen ligger i ett suddigt dunkel, bara upplyst av vanliga bords- och golvlampor bland möbler och annat vardagligt gods, som anas svagt. Människor finns utströdda här och där. In glider ett par i ljusa, pyjamasliknande kostymer, som sömngångare sökande efter något.
Intresset – och ljuset – koncentreras så till dansaren Arika Yamada, som vid en mikrofon på fräcks svajande stativ startar en stiliserad monolog, senare vidgad till en dialog, i skymningslandet.
Texten är en viktig del i Emma Portners koreografi. Liksom musiken, orden hämtar hon bland annat från den amerikanske musikern Dijons låtar. Allt går inte att höra – en vanlig brist med text i dansverk – men nyckelord som når fram räcker. Och när dansaren Riley O’Flynn ställer sig vid keyborden med sin dynamiska stämma bäddas text och musik än mer in i den koreografiska helheten.
Jag ska erkänna att jag inte var helt såld från start, men Forever, maybe fördjupas. Dansen tar plats, rörelserna har ledningen, även vid mikrofonen. Stycket har en ung karaktär, trängseln i soffan är ett roligt uttryck för minnen av gemenskap. Här finns täta stunder med stark kroppskontakt, längtan och erotik, som i Rachel McNamee och Viola Esmeralda Grappiolos duett på en stol. Eller gungande i grupp. Men också stora ensemblepartier, utfläkta över scenen. Ett lugnt tempo kan hastigt växla upp och ändå kännas organiskt. Fint gestaltas pågående liv, hela tiden pågår rörelser i bakgrunden, möbler som flyttas och människor som möts.

När Yoann Bourgeois We loved each other so much tar över efter paus är scenen tom och golvet täckt av en tjock matta. Den behövs för här blir det akrobatisk dans. Bourgeois har tidigare arbetat med kompaniet i Hurricane. Där snurrade dansarna i hiskelig fart på en roterande skiva. Nu snurrar de utan annan kraft än den egna kroppen i luften och på golvet. David Stokholms magnifika ljussättning skapar rymden omkring.
Springandet – i cirkel, tvärs över scenen eller diagonalt – är grunden i den enorma rörelsemängd som utvecklas. Ofta är hela ensemblen, på premiären 16 dansare, i farten. Musiken, främst Félix Lajkós stråkar, hetsar. Tempot ger kraft åt hopp och kast, det är makalöst hur till exempel Mikaela Kelly i klarröd, lysande dräkt, kastas mellan olika händer, mitt i snurrandet. Precisionen är förstås total och livsviktig. Yoann Bourgeois har en bakgrund i cirkus och det är imponerande hur han överför den akrobatiska tekniken till dansarna.
Först kan We loved each other so much med den frenetiska farten uppfattas som en total kontrast till Forever, maybe, men även här finns ett stormöga i form av en brusten relation. Den fokuseras i de lugnare partierna. Leonard Cohens text The goal sätter tonen, men av en längre, återberättad livshistoria med allvarligt innehåll, går det mesta av texten inte fram. Desto mer talar rörelserna i de mänskliga vägar som dansarna bygger.
Vaults of heaven är fint exempel på hur sammansatta uttryck formar den dans som skapas idag. Den ställer stora krav på utövarna, på dansarnas lyhördhet och mångsidiga kapacitet och Göteborgsoperans danskompani spänner med Vaults of heaven en båge som nästan tar andan ur publiken.

Vaults of heaven
Forever, maybe
Koreografi: Emma Portner
Musik: Dijon, inklusive musik ur ”Absolutely” av Dijon
Text: Emma Portner, Dijon
Kompositör, arrangemang och ljuddesign: Noah Rubin, Emma Portner
Kostymdesign: Bregje van Balen
Scenografi: Eric Chad, Emma Portner, Jeffery Duffy
Ljusdesign: Eric Chad
We loved each other so much
Koreografi, scenografi och kostymdesign: Yoann Bourgeois
Musik: Félix Lajkó, Big Thief, Leonard Cohen
Ljusdesign: David Stokholm
Dansare: Göteborgsoperans danskompani
Speltid: 2 timmar, spelas t o m 7 maj

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser