Mörk botgöring i vitt ljus

Genrebeteckningar som performance, interaktivitet, dans eller teater faller i smulor. Klart de kan användas om Unearth, men de säger inte mycket om vad detta verk egentligen ”är”. Jefta van Dinthers senaste verk för tio dansare-sångare-aktörer är snarare en rörlig bönesång om nåd och tacksamhet, om att oförtjänt få finnas till. En konfessionslös tacksägelse men i kristen tradition, kroppsligt gestaltad med sång som lyfter dess tema mot idéer, tro och kanske de anade himlarna ovan oss. Ordet ”unearth” betyder gräva upp ur jorden och kan också användas som metafor, som i att avslöja, att gräva fram ur det dolda.
Verket hade sitt uruppförande i ett f d kapell i Berlin 2022 i en fyra timmar lång loop i dagsljus. Nu visas det i Sverige på Bonniers Konsthall i Stockholm under en helg – ett rum avsett för utställningar, kalt och vitt och med dagsljusinsläpp högt upp under taket. Ett autentiskt kyrkorum klingar säkerligen mer sakralt med verket, än vad en vanlig, jordisk konsthall förmår.
Alla får en sittdyna, och jag tar plats vid en vägg för att få ryggstöd. Snart välsignar jag min plats i ytterkanten, eftersom Unearth pågår överallt i rummet och gärna mellan alla som sitter utspridda lite varsomhelst på det vida golvet. Inledningsvis går de medverkande omkring med en lufsig, ryckigt oskön gång som leder tankarna till funktionshinder, både kroppsliga och intellektuella. Konstigt vinklade nackar, fingrar i munnen. Men snart nog kryper de på alla fyra, ålar sig fram mellan betraktarna, tycks inte se dem, men ser dem ändå.
Bonniers Konsthall är nu ingen kyrka, men visst finns det något strängt i rummets vithet och vår kulturkrets högtidliga förhållningssätt till konst. Allvarsamt följer vi aktörernas turer i rummet, hur de klättrar på varandra, hur de kryper, hur de bildar en grupp, hur de sprids ut. Sången gör det lättare att lokalisera dem – där en röst börjar sjunga uppstår också rörelse och en slags handling. Några av rösterna är fina och starka, kraftfulla stommar i sången som är helt utan ackompanjemang. Lite släpande, dröjande, vädjande, också det en påminnelse om äldre tiders kyrkosång. Det organiska samspelet i ensemblen är imponerande, liksom uthålligheten och hängivenheten.
Bakom sig har Jefta van Dinther stora bildbaserade verk som Plateau Effect eller de två On Earth I’m done, Mountain respektive Ocean. Och de senaste verket, Remachine, var också en stort anlagd bild i dunkel belysning med en vridscen där dansarna förs runt, ibland nära varandra, ibland allt längre ifrån. Men Unearth arbetar inte med stora yttre bilder, utan gräver sig inåt till existensens mörka kontinent. Trots sitt vita ljus i rummet, ännu mörkare. Unearth visas i två loopar om knappt två timmar vardera, där man får komma och gå som man vill. Själva loop-kompositionen understryker de eviga frågornas belägring av människans tanke. Alltid nya, alltid desamma. Monotona omtag in i evigheten.
Referenserna till botgöring och offergång är ihållande, som jag ser det. Rörelserna visar både våld och tvång, samtidigt som där finns stråk av ömhet och närhet. De sjungna texterna (på engelska) är stundtals svåra att uppfatta, men tas om i solon och körer så att de med tiden kristalliseras ut. Mantrat är den plågade frågans: hur kan det komma sig att jag får fortsätta mitt liv, när jag gjort mig så illa förtjänt av det? Hur ska själen kunna vinna frid? Betoningen av skuld känns kristen, medan önskan om inre frid och jämvikt är alla religioners och alla människors, också deras som ingen tro har.
Det är onekligen omtumlande för en sekulär person att befinna sig i ett rum av denna mässa om människans litenhet, låghet och utsatthet. Inte många talar om detta i vår tid, särskilt inte med dans. Jag börjar tänka på Ivo Cramér och hans dansade Fader Vår – en annan tid, förstås, och som jag uppfattar den mer förtröstansfull.
Ser man tillbaka på det dryga dussinet koreografiska verk som van Dinther har skapat sedan 00-talet är det en rad av kropp-bild-rörelse-kompositioner som tycks borra sig neråt-inåt i en motivkrets av existentiella frågeställningar. Ur minnet dyker musikvideon Monument upp, med Robyn och Röyksopp och Jefta van Dinthers koreografi. Människan utslungad i universum med frågan ”When I’m gone” som nav. Armar och ben, hjälplöst små, som sträcker sig ut och bort i en obegripligt evighetsstor rymd.
Unearth präglas av stränghet och generositet sammantvinnade till ett stort och sammanhängande verk. Änglavingar eller tagelskjorta, det är frågan; jag förundras mer än övertygas. Kanske gott så.

Margareta Sörenson