Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 27 maj 2024

I hemmets bo med kompisars samspel

2024-04-15

Fakta:

Namn: Spiti – the house of us (speltid: 65 minuter)
Koreografi: Koreografi och koncept: Ludvig Daae
Musik: Kompositör: Linnéa Martinsson
Ensemble: Av och med: Marcus Baldemar, Ludvig Daae, Linnéa Martinsson, Amie Mbye, Rina Rosenqvist, Scenografikoncept: Tove Berglund och Ludvig Daae Ljusdesign: Ludvig Daae och Björn Kuajara Kostymdesign: Ludvig Daae i samarbete med dansarna
Plats: Atalante, Göteborg
» https://www.ludvigdaae.com

Hem, ljuva hem. Koreografen Ludvig Daaes nya föreställning Spiti – the house of us har hem som tema och dansen samsas med broderade tyger. När jag läser förhandsinformationen tänker jag genast på alla bonader som har broderats och prytt så många hem genom tiderna. Men hur är det idag? Ludvig Daaes idé öppnar nyfikna tankespår. Men vart hans koreografi leder sitter jag mest frågande inför.
Spiti är grekiska och betyder hus, men även hem och hushåll. Föreställningen ger olika uttryck för plats, eller utrymme. Yttre och inre, mer eller mindre abstrakt. Scenografin är resultat av samarbeten med såväl norska hembygdsföreningar som enskilda broderande människor. De stora tygstycken som ensemblen handskas med är bilder och minnen av hem som träder fram på tunna stycken av organza.
Istället för i salongen sitter publiken på scenen, på tre sidor runt den fyrkantiga spelplatsen. Ovanför är en mängd tvättlinor spända, nästan som ett tak. Två hoptrasslade dansare ligger på golvet i starten, men mödosamt krånglar de sig ut. Så följer fem solon till olika former av surrande, nötande ljud. Dansarna avlöser varandra och mäter ut ytan, ofta i kanten, var och en på sitt eget sätt. En sätter sig på golvet och sjunger en snutt. En annan svingar armarna i allt vidare rörelser. Alla bär arbetskläder – utom en som först dansar med rumpan bar. Mycket fixande blir det, mer än dans.
De rejäla byxorna med praktiska fickor kommer till pass när tygerna väl bärs in. Dansarna fäster med klädnypor upp tygstycken på de spända linorna. Min blick fångas mer av monteringsarbetet än av de broderade bilderna.
Så bildas olika ”rum” eller vrår på scenen, med kraftigare vävar som golv. Dansarna tar plats i rummen, rör sig i dem, utanför och mellan. Nu alltmer i kontakt med varandra. Kropparna bökar och bråkar, dansarna släpar och drar i varandra.
De tunna tygerna formas också till en transparent bur. Hemmet kan begränsa. Därinne samlas alla fem och dansar i glad gemenskap till medryckande musik. Två bryter sig ut och far över golvet, men återvänder. När festen är över förs tygerna samman i en klump på linorna.
Mycket av Spiti – the house of us stannar som en intern gemenskap för ensemblen. Stycket har arbetats fram kollektivt. Men i slutet landar äntligen Ludvig Daae och ensemblens ambitioner hos mig. En dansare drar och skjuter två andra runt golvet. Det är tungt och svårt. Ett fysiskt och tydligt uttryck för flyttandets påfrestningar. Oavsett om du själv eller någon annan har valt förflyttningen.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser