Lyckligt övervunnen saknad över en frånvarande far

Ryktet om succé har föregått Göteborgspremiären av Anna Vnuk är bastarden. Uppsättningen är ett samarbete mellan Göteborgs stadsteater och Unga Klara i Stockholm, där premiären, 26 januari, följdes av utsålda föreställningar, extraföreställningar och en ny, kommande spelperiod.
Nu ges den under tre veckor på Stadsteaterns Lilla scen. Och låt mig genast bekräfta att ryktet är sant, detta är en suverän och utlämnande föreställning som går rakt in i hjärtat. Den handlar om att bli bortvald, att lära sig leva med en frånvarande far.
Anna Vnuk är dansare, koreograf, regissör och dramatiker och den sammansmälta blandningen är hennes signatur. Hennes föreställningar har angelägna ärenden och hon arbetar med ett unikt tilltal.
Redan i Solofestival med mig själv, som blev hennes genombrott (2003) utgick hon från självbiografiskt material. Med Anna Vnuk är bastarden går hon tillbaka till ursprunget, till upphovet, existensen. Rakt och osentimentalt berättar hon om försöken att nå sin biologiske far. En frånvarande man från ett annat land.
Som alltid lyckas Vnuk ur det djupt personliga, med barnets perspektiv, skapa en allmängiltig upplevelse. Hon följer begreppet bastards historia. På vägen har hon sällskap av dansarna Stacey Aung, Nassim Meki och Björn Vårsjö.
Det börjar som en stand up, med Anna Vnuk vid mikrofonen, men det är inget som leder till flatskratt. Rakt och utan omsvep presenterar hon sitt ärende. På allvar.
Jenny Kronbergs scenografi leder tankarna till en klubbscen. Två blanka terrasserade upphöjningar finns på scenen, som omges av textil i lappteknik. Intrycket är färgstarkt, precis som Helle Carlssons kostymer.
Även om det är Vnuks historia så bärs den av hela ensemblen i ett mycket fint växelspel mellan text och rörelse. Nästan hela tiden finns ett gung närvarande. Ibland växer det ut till partier av stark dynamisk dans, allt från jazz till folkdansinspirerade turer. Men aldrig någonsin illustrerar dansen texten, föreställningen är sammansatt och varje del bär sin egen betydelse. Anna Vnuk har en självklar tillförsikt i det hon gör och integrerar sina medspelare totalt. Tillsammans gör de det grymma uthärdligt för oss att betrakta. För vad ska man säga om en far som bjuder sin dotter på flott middag och sticker till henne ett kuvert med 30 000 kronor – för att hon ska hålla sig borta ur hans liv. Det är bara ett exempel på Vnuks fruktlösa försök att skapa en relation till sin far.
Hon distanserar sig till situationen genom att sluta sig till bastardernas historiska skara. Dessutom är det ett dramaturgiskt grepp, effektivt och upplysande. Vnuk vill lära oss något. Här utreder hon begrepp som horpall, fosfortändstickor, änglamakerskor och barnamordsplakatet.
Men befrielsen går genom kroppen. I lycka, som när något bara måste ut ur Björn Vårsjö. Eller i desperat kamp för att nå fram – Stacey Aungs solo slutar i ett vrål. Men Anna Vnuk står mitt i byxan, som de säger i Norrbotten. Det betyder att i kyla stå – eller gå – med en luftspalt mellan kroppen och tyget. En typisk knorr av Vnuk, en del av den humor och mänskliga värme föreställningen spelar fram.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson