Papperspoesi i cirkusregi

Tredje upplagan av Copenhagen Circus Arts Festival, C!CAF, har precis kommit igång. En festival arrangerad av Kitt Johnson X-act i samarbete med Dansehallerne och Akademiet for Utæmmet Kreativitet, AFUK. Förutom föreställningar av internationella konstnärer på Den Grå Hal i Christiania erbjuder festivalen även workshops, artist talks, en branschdag med mera.
Väldigt poetiskt startade raden av föreställningar med den franska Pli, som på ett vackert vis sätter fokus på några av de många egenskaper papper har, som material i samspel med den mänskliga kroppen. Det är en fascinerande föreställning, rik på överraskande bilder i sin utforskning av papprets styrka, svagheter och skulpturala möjligheter.
Pli, som betyder ”veck” på franska, är skapad i nära samarbete mellan cirkusartisten Inbal Ben Haim, ingenjören och papperskonstnären Alexis Mérat samt bild- och installationskonstnären Domitille Martin. Det både viks, krullas, snos och rivs i mängder av papper i Pli.
Pappersrullar i olika storlekar står redan som en skulptural installation i scenens fond när föreställningen börjar. Våder av papper rullas ut på scengolvat i diagonaler och när föreställningen startar får vi se hur de långa våderna snos ihop stramt och förvandlas till starka rep. Det är just den mirakulösa styrka som finns i pappersrepen som gång på gång fascinerar, när den starka och rörliga trapets- och repartisten Inbal Ben Haim, akrobatiskt hänger, snor sig runt eller svävar vågrätt i luften buren av ett pappersrep.
Imponerande rör hon sig uppåt mot taket i buntar av pappersrep och hänger med huvudet nedåt. Med flit sliter hon även pappersrepen i bitar, tills det bara finns två kvar, när hon sitter uppe under taket, ihoprullad, och därefter sträcker ut sig som en människa i sin fulla längd och landar sen i en jättelik hög av papper med en mjuk madrass inunder.
Med på scenen har Inbal Ben Haim bildkonstnären Domitille Martin och cirkusartisten och danseren Alvaro Valdes, som är mycket viktiga assistenter och medspelare i Pli. När det halvvägs i föreställningen råder en stämning av kaos med vilda percussion- och elektroniska ljud, skapar Alvaro Valdes massor av rörelser i pappret, som i det närmaste dansar. Med att vifta med en stor papplåda får han buntar av pappersrep att bölja sig som sjögräs, och när ljuset färgar ljuset rött till bullrande ljud, får man associationer till en skogsbrand.
Tillsammans med Domitille Martin samlar han upp allt det lösa papperet under ett jättelikt stycke papper, så att det nästan liknar ett skulpturellt berg. Och när Alvaro Valdes och Domitille Martin kastar sina kroppar mot pappersberget och gör de avtryck av sina kroppar i pappret, som även inrymmer många intressanta ljud.
En höjdpunkt i föreställningen är, när Inbal Ben Haim gör entré på scenen i en åtsittande pappersdräkt, som nästan får henne att se naken ut. På ett effektfullt sätt knirkar det om pappersdräkten vid minsta rörelse, och det liknar ett djur som ömsar skinn, när hon i det närmaste dansar sig ut ur dräkten och under ett ögonblick ser det till och med ut som om hon har ett par extra armar och ben.
Avslutningen är vacker när tre stora skikt av papper hissas upp från golvet och böljar om vartannat som om det vore på havet, medan Inbal Ben Haim likt en sjöjungfru dyker ner genom lagren av papper.
Det är härligt att bli överraskad av Pli som är fylld av både auditiv och visuell papperspoesi och magi.

Vibeke Wern