Eufori och enslighet

Femtio minuter är verkligen inte långt. Lång är dock vägen detta verk färdas. Från de inledande lågmälda sekvenserna med Trajal Harrell ensam på scenen till det överväldigande slutet i en känsla av att, som publik, vara nerslagen, upplyft och bortblåst. Först alltså upphovsmannen alldeles allena: medan publiken tar plats står han i scenkanten och ser ut som vem som helst här i världen. Det är bara han, svartklädd med en klänning hängd som ett förkläde runt halsen, och sju pianopallar, konsert-varianten, med en sits som kan regleras i höjdläge. Han etablerar långsamma, vågiga och paddlande rörelser med armarna, till synes för sig själv. Det ser enkelt ut och går ganska sakta. Joni Mitchells sorgsna sång dyker upp och omsluter det lite spretiga, liksom frågande.
Så småningom kommer andra dansare in och gör samma pendlande armrörelser, går ut igen. Kommer tillbaka, med lite andra kläder. Alltjämt sakta, det är inte precis trollbindande men Joni Mitchells skälvande stämma skapar en känsla, en rumslighet av stilla eftertanke. Jag börjar hinna tänka på annat, på USA till exempel, Harrells hemland, även om han numera är huskoreograf i Zürich, Schweiz. USA, detta märkliga land av kreativ frihet och bigott instängdhet, av våldsamhet, maktfullkomlighet och stora drömmar. Harrells egen resa från en välbeställd, svart familj, segregationen, studier vid Yale innan dansen tog över med hans numera omfattande verk, bland dem den sjudelade serien Twenty Looks or Paris is Burning at the Judson Church. Och frågan som hänger i luften än: Varför är Judson Chruch med vita dansare från medelklassen en accepterad del av dansens historia, medan svarta dansare, queerness och vouging inte är det.
När Michell tystnar fasar musiken över i Keith Jarrets piano och The Köln Concert får verket en ny stadga, en rytmisk växande struktur där dansarna kommer och går som på en catwalk. De levererar vouging och stillsamma buto-liknande poser, varvat med fri dans, medan intensiteten växer precis som musiken. Som skruvar som dras åt, de sju dansarna arbetar ömsom unisont, ömsom helt oberoende av varandra, allt mer intensivt. Harrells dansverk The Köln Concert skapades under pandemitiden med alla dess krav på att hålla avstånd, något som nästan börjar falla i glömska. Nu upptäcker jag det, känner igen det som en gammal bekant.
Dansarna, två kvinnor och fem män, är sinsemellan mycket olika. Olika långa, diverse frisyrer, utpräglade dansarkroppar eller inte alls. Så småningom är de alla klädda i svart, en slags unisex-klänningar med axelband eller halterneck, en av dem är ovanligt lång och slank – lätt att blicken tar fäste. Och plötsligt, i en sekvens där dansarna sjunkit ner på pallarna, ser jag att dansaren, han den långa, gråter. Hulkar; är det en roll eller är det hans väg in i dansen. Det är så skyddslöst att jag nästan tittar bort, generad. Eller är dansarnas intensitet så uppslukande för dem själva?
Femtio minuter och när slutet nalkas är flödet stort och tempot högt. Och så går dansarna ut, lika ensamma som de kom in. Omtumlad går jag ut i den tvekande våren; vad har jag egentligen varit med om? Ett storartat litet stycke dans, humanism, eufori och enslighet.

Trajal Harrell tilldelas Silverlejonet 2024 vid Biennale de la Danza i Venedig.

Margareta Sörenson