Allt annat än avigt

Det är allt annat än avigt, när koreografi-och-dans-duon Tubo vänder ut och in på dansen. Det är i stället anslående hur många gånger rätan vänds utåt, synlig för en förbluffad mellanstadie-publik. Fyra dansare som dansar härligt bra, som dansar ensamhet, osäkerhet, samhörighet, fientlighet, gemenskap. Allt utom övertydlighet, heller ingen oklarhet.
Alla fyra, varav två är koreograferna själva, har gedigen bakgrund i ett stort operahus varierade repertoar, spår av Mats Eks distinkta rörelsespråk kan skönjas. Men här tråcklas fritt, i lagom korta sekvenser. Från techno till barock, från samtida dans till klassisk i en angenämt lugn puls. Utöver koreograferna dansar Jeanette Wren och i den föreställning jag ser Oscar Salomonsson – sällsamt begåvad att nyttja sina ”funny bones” på allvar.
Till sin hjälp har dansarna ett fåtal attribut, som till exempel ett par jättestora händer. Avigheten! Vad ska man göra av händerna som plötsligt är tokstora när man försiktigt ska närma sig någon som kanske kan bli en hjärtans kär. Som de tynger sin ägare. Men vad vet man om livet: den åtrådda sträcker ut sina pyttesmå händer och tar den överdimensionerade i sin famn, lägger sin kind mot den ”aviga” handen som om den var den mjukaste kudde.
Danskonst för barn har de senaste decennierna visat framfötterna och i all diskretion närmat sig en bredare publik. Som jag skulle önska att samma lust att blir sedd och att nå ut skulle gälla fler inom den samtida dansen för vuxna, som bara alltför ofta slår knut på sig själv i ett envist navelskådande. Det fungerar helt enkelt inte för den yngsta publiken – den måste älskas, övertygas och omfamnas direkt. Inte minst ljud och musik är i Avig känsligt avlyssnad från barnens värld av referenser, utan att tappa självstyret.
Therkelson-Ulfvebrand har bakom sig succéerna Vill ha hund! Och Snö, båda samarbeten med proffsigast tänkbara dockteater och även här har dockmakaren Lisa Kjellgren Almstig bidragit med sitt kunnande i attribut och kostym. Där finns den gedigna erfarenheten av hur scenkonst når ut till en ung publik, vad som fascinerar och vad som fångar upp den kreativa fantasin. Ett par jättelika converse-skor (som gör muskulösa, vuxna ben till magra stickor som på en tio-tolvåring), emojis på stora boll-ansikten, hotfulla knivar och gafflar, ett par skjortärmar som kan dras ut flera meter långa. Känslan av att ha en ny och avig kropp – allt detta som inte kan sammanfattas i ord, suger dansen upp med finess.
Tubo står stadigt på åtta dansande ben och gör samtida dans när den är så smittande bra som den kan bli. Grattis till de vuxna som får slinka med och se.

Recensionen är publicerad i Expressen 2 april i en kortare version.

Avig turnerar och kommer på Parkteatern i Stockholm i augusti, samt på Dramaten i höst.

Margareta Sörenson