Koreografiskt växthus utan trädgårdsmästare

Tobias Praetorius’ Trois Nocturnes är en fokuserad och subtil stilövning i ett utvecklingsprojekt som mer har karaktären av en workshop och process än en konstnärligt färdigutformad programkväll.
Koreorama är varken namnet på en kopp nudlar eller en felstavad titel – alltså utan ’d’ – på ett koncept som Det Kongelige Teater betecknar som allt från en ”utbildning” till en ”växthus”. Idén är att stödja utvecklingen av inhemska koreografer – det vill säga balettskapare – på en teater som notoriskt har haft problem med att utveckla samtida scenkonst alltsedan tiden för den danska balettens stora geni, August Bournonville, som på 1800-talet skapade över 50 baletter.
Den tysk-amerikanske koreografen John Neumeier har varit den skapande konstnär som på senare tid haft den största betydelsen för Den Kongelige Ballet med iscensättningar av hans ikoniska handlingbaletter efter litterära förlagor, som till exempel Romeo och Julia och Kameliadamen.
Med anledninga av en rådande och väl uppmärksammad personkonflikt har Neumeiers verk uteslutits av balettmästare Nikolaj Hübbe. Han har istället under sin långa chefsperiod valt att basera Den Kongelige Ballets programplanering på sina egna iscensättningar av de klassiska ryska mästerverken och Bournonville-baletterna samt sin protegé Gregory Deans underhållningsbaletter. Det har varit en konstnärligt ensidig inriktning värd all kritik.
Ribban har varit lågt satt och utsikten begränsad, för varken Hübbe eller Dean är särskilt originella koreografer, och vare sig dansare eller publik har möjlighet att utvecklas och växa i avsaknad av tidens verkligt viktiga röster: Var är – förutom Neumeier – William Forsythe, Alexei Ratmansky, Christopher Wheeldon, Crystal Pite och Justin Peck. Eller till och med Pina Bausch?
Det är alltså denna enorma brist på förstklassig danskonst som Koreorama nr. 1 ska fylla, och här är oddsen självklart tuffa.
Precis som det var en misstag att presentera Esther och Thomas Heartcore och Eukene Sagues Fåglarnas tystnad – två tidigare Koreorama-verk – på Gamle Scene som en del av Dans2Go-programmet 2022, så har Koreorama nr. 1 också mer karaktär av workshop och process än en rimligt utformad konstnärlig programkväll som kan utgöra en del av repertoaren på en nationalscen och säljas till ett biljettpris på 300 kr.
Nikolaj Hübbe uttrycker sig också tvetydigt vid kvällens inledning, när han i en video både säger sig känna stolthet och entusiasm för de utvalda koreograferna, men också vill dämpa förväntningarna genom att betona att de är ”helt nya, helt unga, helt späda”, och att programmets tre baletter till och med utgör deras ”allra första verk”.
I Tara Schaufuss Passengers of Passing Moments lyser utan uppsåt cellisten Josefine Opsahl starkt igenom med sin alltför passionerade pas de deux med sitt instrument. Opsahl sitter inte bara längst fram på scenens vänstra sida och spelar live och förstärkt musik, utan har som konstnär en så stark scenisk utstrålning att dansarna, trots sin empatiska inlevelse, har fullt upp med att försöka upprätthålla publikens intresse för Schaufuss berättelse om en kvinnors mentala liv och känslomässiga erfarenheter.
Lorenzo di Loretos Don’t Be Scared ackompanjeras av den legendariska Sorella Englunds raspiga, mörka stämma som reciterar en text om att finna sig själv, både andligt och existentiellt. I ett välkomponerat, atletiskt och spänstigt formspråk inspirerat av Paul Lightfoot och Wayne McGregor rör sig fem par fram och tillbaka framför och bakom en genomskinlig bakgrund som för tankarna till den engelska dansaren Akram Khans Vertical Road, som fanns på Det Kongelige Teaters repertoar 2016.
Don’t be Scared strävar, precis som Khans balett, efter att illustrera en annan dimension, kanske en medvetandets dimension: ”Wake up, my love”, låter det kärleksfullt från rösten, medan konturerna av en figur som slår på ridån skapar vågor av oro och energi.
Det avslutande verket, Tobias Praetorius Trois Nocturnes – en drömbild för fem par till musik av Claude Debussy – är den mest ambitiösa och väl genomarbetade koreografin i programmet. Två pianon placerade vid scenen fond med baksidorna vända mot varandra understryker hans fokus på sambandet mellan komposition och koreografi, tillsammans med ännu en dimension i form av inspiration från tre målningar av den amerikansk-brittiske mästren på stämningsmättat landskapsmåleri James McNeill Whistler. Hans manifest om kolorism och att leka med ljus och mörker, som också inspirerade Vilhelm Hammershøi, framträder i antydningar av ljus, dimma och dis som ljusmästaren Thomas Bek Jensen skapar som bakgrund för Praetorius’ känsliga, flytande och glidande dans.
I tider när baletten inte längre vill vara ”balett”, är det upplyftande och modigt av Tobias Praetorius att så tydligt ge uttryck för konstformens lyriska egenskaper: tåspetsar, partnerarbete, klassisk teknik. Han tror på det språket och använder det här i en subtil visuellt estetisk stilövning där dansarna bokstavligen avtecknar sig utifrån mörka nattliga färgskalan och likt skuggor rör sig mellan och runt instrumenten.
Som ett återkommande motiv slingrar sig de 10 dansarna kring varandra i en kedja som sen upplöser sig bakom en pojke och en flicka: Upplevelsen av Trois Nocturnes handlar inte minst också om Praetorius känsla för två speciellt fina talanger bland Den Kongelige Ballets unga dansare, Alyssa Douglass och Sebastian Suhr.

Alexander Meinertz