Minnen, månmystik och kvällsstämningar – nya steg från Den Kongelige Ballets egna led

Redan under förra säsongen presenterade Den Kongelige Ballet ett verk, utvecklat ur kompaniets koreografiska talangprojekt Koreorama. Ett projekt som sjösattes 2022 efter nerläggningen av Det Kongelige Teaters experimenterande danskompani Corpus. Målet är att utveckla moderna balettkoreografer, som skapar nya sätt att dansa på.
Nu presenterar Den Kongelige Ballet med rubriken Koreorama nr. 01 tre splitternya verk skapade av koreografiska talanger från kompaniets egna led. Precis som i programläggningen av Dans2Go får alla verk mycket sympatiskt ett par ord på vägen med små inledande filminslag med koreograferna och några av dansarna.
Den 32-åriga Tara Schaufuss, som är solist i Den Kongelige Ballet och som bland annat har deltagit i koreografitävlingen Copenhagen Made, inleder programmet med Passengers of passing moments. Ett verk om att bli fångad i minnen på ett sätt som håller en kvar i nostalgin istället för att leva livet här och nu.
På en stol sitter en drömmande flicka ensam i mörkret, innan olika par och grupper av dansare dyker upp som minnen från det förgångna. Minnen som tar över allt, så att hon får svårt att förhålla sig till den eventuella kärlek som finns inom räckhåll i hennes närhet.
Koreografien inrymmer ett följsamt förhållningssätt, och det finns mjuka organiska rörelsekvaliteter hos de totalt tio dansare som alla dansar i strumplästen. Veket fungerar bäst i inledningen, medan det dessvärre utvecklar sig vidare med alltför många upprepningar och synkrona sekvenser.
Framme på den ena sidan av scenen sitter ända från början den karismatiska cellisten Josefine Opsahl, som med stor inlevelse spelar sina egna dynamiska Bach-inspirerade kompositioner, medan hon likt en rockgitarrist behändigt styr elektroniska effekter med fötterna. En enormt intressant nutida musiker och kraftfull kvinna, som står i stark kontrakt till koreografins nostalgiska tema och dansstil och vid några tillfällen stjäl detta närapå uppmärksamheten från dansen.
31-årige Lorenzo Di Loreto, som bland annat tidigare har utmärkt sig via den poetiska lilla dansfilmen Vividream (2022), har koreograferat programmets mest intressanta och varierande verk, Don’t be scared. Lorenzo Di Loreto, som är kårdansare i Den Kongelige Ballet, där han som dansare istället kallar sig för Matteo Di Loreto, är för ögonblicket tjänstledig. Kanske är det därför som han har haft gott om tid på sig att skapa ett fint och genomarbetat verk för sina kollegor.
Verket for 14 dansere handlar bl.a. om att förlora kontrollen och är inspirerat av månen och dess inverkan på jorden och oss människor. Krafter som vi människor just inte kan kontrollera.
Förutom jazzig elektronmusik av Pascal Schumacher inrymmer ljudsidan diktaren Oriah Mountain Dreamers visa The Call uppläst av Sorella Englunds karakteristiska mörka stämma. Det är nästan som om, det finns ett samband med Tara Schaufuss inledande verk, när texten ljuder: ”What you are looking for is right here”.
I den anslående inledningen till Don’t be scared, avtecknas dansarnas siluetter vackert i ett gråtonat universum både framför och bakom den genomskinliga fonden, innan de alla börjar utveckla flexibla, komplexa och vridande kroppsrörelser till mjuk pulserande musik. Men koreografin inrymmer också allt från kvinnornas skarpa balletlinjer med tåspetssko till raffinerade lyft och ömma famntag. En duo mellan Holly Dorger och Jonathan Chmelensky är mycket fin. Och vi tänker alla på månen när vi kikar upp på den stora ljusprojektionen ovanför dem.
Den begåvade 27-årige Tobias Praetorius, som är solist vid Den Kongelige Ballet, har med tiden blivit en alltmer erfaren koreograf med sina verk skapade för såväl Den Kongelige Ballet och Det Kongelige Teaters Balletskole som Kammerballetten och Verdensballetten.
Precis som i Tori kreerad till Kammerballetten 2023 har Tobias Praetorius i sitt nya verk Trois Nocturnes hämtat inspiration från målarkonstens värld. Denna gång är det serien av konstverk kallad Nocturner av den amerikanska impressionisten James Abbott McNeill Whistlers, som har inspirerat Tobias Praetorius. En serie målningar som på 1890-alet även inspirerade kompositören Debussy till sina Trois Nocturnes. Den musikaliska Tobias Praetorius har i sin koreografi för tio unga kårdansare iförda i midnattsblå nyancer, just försökt att skapa en levande nocturne-målning både inspirerad av målningarna och musiken.
Debussys musik framförs mycket fint live på scenen i Ravels transskription för två pianon av de två pianisterna Kelly Lenahan och Thomas Rischel. Visuellt ser det mycket fint ut med de flyglarna längst bak på scenen.
Det råder en drömsk stämning i den första delen, Nuages med männens svävande lyft av kvinnorna i tåspetsskor. Bäst är den muntrare andra delen, Fêtes, där det bland annat finns en glimt av hovdans i koreografin. Den drömska stämningen återkommer i den tredje delen, Sirènes, som även bjuder på fina lyft. Men dessvärre förfaller Tobias Praetorius här till för många synkrona steg i den stämningsfulla koreografin.
Även om Koreorama nr. 01 inte bjuder på något omfattande koreografiska nytänkande, är det totalt sett ett utmärkt och gediget program. Som utvecklingsprojekt är Koreorama både viktigt och fint, och det blir spännande att följa koreografernas utveckling och dristighet framöver.

Koreorama nr. 01 spelas till och med 30 april.

Vibeke Wern