Den inrutande tidens flykt i bestämda steg

”Ta händerna ur fickorna! Så här ska ni gå”, sa den vänlige 1950-talspolisen till min man och hans kompisar. Polisen visade ungdomarna hur de skulle räta upp sig, lägga händerna på ryggen och med höjd blick och stadiga steg vandra fram. Stod killarna och hängde i ett gathörn gav han även ordern: ”Cirkulera!”.
Minnet dyker upp när jag ser And so we’re gone på Atalante. En stor del av Björn Säfstens koreografi upptas just av ett taktfast marscherande, gärna i cirklar.
Scenen ligger tom och belyst från taket av strålkastare i åtta räta rader. Det är en förvarning om de välorganiserade turer som väntar. Fyra dansare kommer in, först en och en, så småningom i olika variationer av entréer och sortier. De går med imponerande, matematisk precision i bestämda mönster över scenen, med händerna på ryggen och fjärrskådande blick. De är suveränt säkra, jag vilar tryggt i deras steg.
Länge går de utan kontakt med varandra, inget hängande i klunga här inte, det är framåt marsch i full, koncentrerad cirkulation. Och schvung i svängarna. Axelpartierna leder riktningen.
Stycket är uppdelat i tydligt avgränsade partier med den regelbundna gången som återkommande moment. Hans Appelqvists ljudkompositioner svävar över turerna. Först som ett tilltagande störningsljud, sedan även som surr, pling och sus.
När dansarna stillnar i en kvadrat på scenen övergår ljudet till diskreta, rytmiska hjärtslag och koreografin byter karaktär. Solon och duetter blandas med det taktbundna gåendet – och mönstren varieras. Nu kan armarna svänga fritt och dansarna gå på led – med utbrytningar.
Philip Berlins solo börjar försiktigt i huvudet. Små vridningar. En lyft hand. En gest som om håret rättas till. Händerna mot bröstet – hjärtat slag och andningens rytm. Uttrycket har släktskap med mim, stiliserade vanor och vardagens rörelser växer till dans, ut i hela kroppen.
Jade Stenhuijs är expansiv med stora, smidiga rörelser, över scenen. Ett showande på klubb med mimad mikrofon? I en sökande duett får Pär Andersson och Philip Berlin kroppskontakt, men trots intimiteten stannar blickarna i fjärran. Madeleine Lindh och Jade Stenhuijs når längre, de ser och kommunicerar med varandra i en gemensam scen.
Det är inte alltid lätt att avläsa vad som faktiskt sker, men något bubblar ut ur dansarnas inre. Kanske minnen av händelser, ibland ritualer, som väcker stämningar till liv.
Björn Säfsten vill utforska vår upplevelse av tid. And so we’re gone förmedlar tydligt hur den går och går.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson