Lätt sprödhet och tung ovilja

Ludvig Daae har en utstrålning som är sällsam. I hans egen koreografi, Spiti, lyfter han sin egen koreografi med elegans, humor och en slags sprödhet som leder tanken till något väsen från sagorna, en alv, kanske?
Men det nya verket börjar trögt. Ordet ”spiti” är grekiska och betyder hem eller hus. Ett glest nät av trådar är spänt som ett lågt tak över scengolvet, som ramas in av publiken på stolar. Medan publiken tar plats, välkomnas vi av två dansare varav den ena ligger (obekvämt) på den andra, men som ändå hälsar hej och välkommen medan de under visst stånkande kravlar ut från golvet. En kånkar den andra liggande. En rad solon, långsamma, oklara inleder verket, men med Ludvig Daae själv på scenen skruvas både förväntningar och utdelning upp. Gracil och med ljusblåmålade ögonlock dansar han lätt fram, en sammanhållande tråckeltråd.
I verkets andra del bär dansarna in stora buntar med tyg, som visar sig innehålla ihopsydda mattstumpar och fint broderade tunna, tunna tyg. Nu vecklas alltsammans ut, de tunna tygerna hängs upp med klädnypor och deras figurativa broderi (80 brodöser har jobbat!) blir synliga. Här vidtar också det bök och stök som öppnade föreställningen där dansarna drar eller skjuter varandra runt golvet på mattorna. En drar så svetten skvätter, den eller de andra ligger tungt på mattstumparna och låter sig transporteras.
Här rämnar också allvaret, i alla fall hos publiken som inte kan annat än skratta åt detta osköna puttande och stånkande, där också den nätte Daae själv bara blir en tung och ovillig kropp. Samtidigt hängs tygerna om så att de bildar ett rum, två dansare till och med kurar ihop inom två tyger.
Det blir på hemvägen man får lägga pannan i djupa veck. Är det så det är tänkt: fem individer är individer tills de ska dela hem, där någon får fixa och baxa. Andra dras, eller lirkas runt? Om jag förstår Daae rätt, är det en enkel tanke, inget fel i det. Men är den inte också alltför enkelt gestaltad?
Å andra sidan: det där leendet som ofrånkomligen dyker upp hos mig själv och de flesta runt omkring säger ändå något om igenkänning, hur livet i familj eller hela samhället nöter, tynger. Som samtida betraktelse av samtidsmänniskan och hennes liv är det ändå flyktigt. Det rimmar väl med koreografens profil på tidigare verk med sina muntert drastiska grepp på vardagslivet, det är sant. Men det där fjärilslätta och nästan mystiska hos Ludvig Daae skulle jag vilja se fångas i en håv och lyfta hela ensemblen.

Föreställningen ges till och med 23/3.

Margareta Sörenson