Candide spökar skarp och skärpt , i en suveränt knagglig estetik

Piskrappen haglar, skotten smattrar, blodet sprutar. Den pappersvita scenografin och de vitklädda skådespelarna är snart fläckiga och tilltufsade. Precis som i Voltaires satiriska roadmovie, pikaresk som man förut sa, går det undan. Muntert och raskt vandrar den troskyldige Voltaire vidare genom fasor och förnedringar, ständigt tuggande på sin filosofilärares läxa: vi lever i den bästa av världar, och det finns all anledning att vara optimistisk.
Erik Holmström har med Malmö Dockteater slängt sig in i en urtida teaterform, dockteatern, som är som gjord för att blanda satir, humor och allvar. Dockteatern kan aldrig likna verkligheten annat än som förhöjd eller förvrängd bild. Holmström har inte kommit in i dockteatern genom att börja från början med att knyta marionettrådar till perfektion. Han har skjutit sig in från sidan från en egenhändigt snickrad trampolin av comic-strip och fysisk frigruppsteater. Live-filmade miniatyrer, papp, tejp, plast – attacken är motsträvigt snabb och resultatet oftast en frigörelseakt från de stora scenernas tyngd och tradition.
Just så denna Candide, utan att vara dockteater. Erik Holmström regisserar skådespelarna likt en dockspelare som dänger omkring sina dockor. Blott det utopiska Inkariket Eldorado är en riktig, liten guld-glittrande dockteater med fula readymade-dockor. Teatraliteten redovisas noga – dekonstruktion pågår medan spelet drar vidare.
Tre skådespelare spelar hela rollistan liksom rullande från den ena till den andra. Det tar en minut så fattar man, och själva roterandet lyfter anrättningen lustfyllt. Filosofiläraren Pangloss golvmopps-peruk landar ömsom på Frida Beckmans komedienne, ömsom på Victor Ströms slanka clown, ömsom på Nathalie Ifter Salomonssons intensivt dansanta person. Liksom Voltaires trekantshatt. Kapitlens inledningar läses direkt ur boken, varvid man också ordentligt talar om vilka kapitel som hoppas över.
Voltaires satiriska allvar från upplysningens decennier före franska revolutionen är kvickt och insiktsfullt. Voltaire-Holmström påminner om vår tids krig, spöstraff och människohandel. Vår egen galna optimism sticker upp sitt rosiga tryne: allt kommer ordna sig till det bästa.
Överdrift, omtagning och överraskning är några av humorns grundelement. Alla är på plats i denna Candide som är lika mycket rolig teaterlek som obehagligt allvar. Några extra guldkorn glimmar när Erik Holmström spetsar till Voltaires ironiskt lyckliga slut. Den där trädgården som ska odlas – det blir ju långtråkigt. Som den lönnfeta delen av världen sitter de och bara gnatar. Och till slut smiter de ut från alltihop. Slut.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen den 8 mars.

Candide spelas på Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby till och med den 6 april, se vidare kulturhusetstadsteatern.se/teater/candide

Margareta Sörenson