Den Kongelige dansaren Alban Lendorf gör sensationell comeback i Giant Steps

Alban Lendorfs dans är på världselitnivå. Ett Giant Step och en comeback som i det närmaste kan kallas sensationellt efter många år av skador, och som rekommenderas på det varmaste.

Giant Steps-konceptets titel – ”stora steg” – utlovar ett program med betydelsefulla verk och under denna säsong är det en programläggning med mästerverk, och i denna säsong är det George Balanchines poetiska och mysteriösa Serenade som har kommit tillbaka på repertoaren som inledande verk och med Harald Landers berusande virtuosa publikfavorit Etudes som final.
Det är en otroligt rikhaltig och utmanande afton för både publiken och konstnärerna: Kompaniets dansare pressas till sitt yttersta av de två neoklassiska verken med höga fysiska och tekniska krav. För åskådarna blir programmet – med det mittersta verket, Jorma Elos knappt 40 minuter långa Sibelius 4:e symfoni – nog en lite för lång afton.
Jean Sibelius lär själv ha sagt – i August Strindbergs efterföljd – att ”det är synd om människorna” om sin dystra symfoni, som Elo tolkar för en ensemble på 10 män och kvinnor.
Hans utgångspunkt är den finska författaren Aleksis Kivis vilda skröna till roman Sju bröder, men fusionen av dessa två uttryck, som ska möta en tredje uttrycksform – dansen – blir på det hela taget inte övertygande.
Finske Elo kan heller knappast sägas vara en koreograf av samma kaliber som Balanchine eller Lander, en mer rimlig och lämplig kombination kunde exempelvis ha varit ett återseende av den moderna mästaren Wayne McGregors Chroma i en långt skarpare estetisk kontrast till det 20:e århundrades skönhetsdyrkan och de tillbakablickande verken Serenade och Etudes från 1935 respektive 1948, är kärleksförklaringar till dansen och dansarna som i subtila hänvisningar cirklar kring konstartens formspråk och historiska ideal.
I Serenade går ridån upp till ljudet av en djup och rikhaltig koral för violiner, cello och bas till ett av balettvärldens mest kända tablåer: 17 kvinnor, iförda långa tyllklänningar, utgör ett romantiskt, obevekligt skugglandskap i natten. Deras utsträckta händer både åkallar och skärmar av månens ljus.
Armarna förs ner i en rituell serie medvetandegörande gester och positioner, så händerna rör vid tinningarna, korsas framför bröstet och vilar vid den vänstra skuldran. Bägge armarna rundas framför kroppen, så fingrarna nästan vidrör varandra, och fötterna vrids ut i den klassiska dansens grundläggande första position: En kår av balettdansare är född som Balanchine skickar i böljande kaskader till Tjajkovskijs sjungande Serenad för stråkar över scenen så att musik och koreografi möts där i en gemensam existens i form av ett eget uttryck.
Serenade är inte någon handlingsbalett, utan en rad dramatiska scener, symboler och koreografiska hänvisningar som gör verket är fritt för olika tolkningar och betydelser. Den ödesdigra sista satsen verkar skildra kärlek, död och transcendens, där en dansös faller till jorden, innan en man av en bevingad gudinna förs in på scenen. Gripande tolkat av den darrande, känsliga Stephanie Chen Gundorph inför en allvarsmärkt karismatisk Sebastian Haynes och den guddomliga Wilma Giglio.
I sitt mytologiska material bär Serenade på element av Orfeus och Eurydike, men balletten borde kanske först och främst ses som en hyllning till konsten som livsbetingelse, där den skrämmande slutbilden bär på budskapet om den romantiska konstnärens självförverkligande i det sublima.
Harald Landers Etudes skildrar också en dansares liv, men i en mere prosaisk form med en teatraliserad presentation av det kodex av övningar och steg som lärare och pedagoger över hela världen dagligen sätter ihop för att optimera dansernas behärskning av muskler, musikalitet och koordination.
Ett ekvilibristiskt, tekniskt krävande festfyrverkeri av ren dans, där kårens dansare med Knudåge Riisagers energiska och rytmiska partitur som en spänstig språngbräda spänner, fjädrar och sparkar sig iväg över golvet mot den medryckande finalen, där inte mindre än 39 konstnärer är på scenen.
I denna nyuppsättning av Thomas Lund verkar det som att Etudes tre solodansere har fått utrymme att själva utforma sina variationer med ett mer personligt uttryck än de man oftast brukar få se: Emma Riis-Kofoed stråler varmt och självsäkert som Ballerinan mittemot Jón Axel Franssons noble soloherre och Alban Lendorfs mästerligt svävande presentation av Landers blixtsnabba, intrikata små fotsteg alldeles nära golvet.
Lendorf tillhör världseliten. Han har gjort ett ”Giant Step” och en comeback efter många år av skador, som i det närmaste måste betecknas som sensationellt. Giant Step rekommenderas varmt.

Giant Steps spelas på Det Kongelige Teater till och med den 20 mars

Alexander Meinertz