Månskensdans, överlevnadskamp och briljanta balettsteg

Den Kongelige Ballets årligen återkommande program Giant Steps, vars titel står för ett blandat program, lever sannerligen upp till sitt namn i 2024 års mycket flotta utgåva. Kvalitetsprogrammet med dess breda spektrum bjuder dels på de två odödliga mästerverken Serenade av Balanchine och Etudes av Harald Lander, dels den helt nya intressanta kreationen Sibelius 4:e symfoni av Jorma Elo.
Balanchine koreograferade ursprungligen Serenade till elever från School of American Ballet 1934. Sedan blev det handlingslösa, men stämningsfulla verket, som var Balanchines första kreation i USA, New York City Ballets signaturverk. Serenade är självklart också med på programmet, när New York City Ballet gästar Tivoli i augusti.
Redan den ikoniska inledande scenen med 17 ballerinor i långa lätta ljusblå tyllklänningar, som står med den ena armen upplyft och flexade (vinklade) händer som om de alla försökte skärma av månljuset, är svindlande vacker. Förunderligt poetiskt virvlar kvinnorna in i månskensnatten till Tjajkovskijs romantiska stråkmusik. Vilka stråkklanger kommer det inte från allra första början ur orkesterdiket från Det Kongelige Kapel.
Som de tre ledande kvinnorna utstrålar Stephanie Chen Gundorph, Tara Schaufuss och Wilma Giglio härlig ungdomlig gnista i dansen i högt tempo . Gregory Dean är en elegant partner för kvinnorna, när han gör sin entré i andra satsens vals, Sebastian Pico Haynes är omsorgsfullt uppmärksam i den elegiska sista satsen, där Stephanie Chen Gundorph till slut lyfts högt upp i lufeten av tre män och bärs ut mot ljuset på väg in i en annan värld.
Medan det var rena tillfälligheter blev primärt orsaken till att Balanchine koreograferade Serenade för kvinnliga dansare, verkar det som om Jorma Elo med Sibelius 4:e symfoni har varit väl medveten om – eller kanske har blivit ombedd om att skapa ett maskulint motstycke till Serenade. För i Sibelius 4:e symfoni, som är inspirerad av Aleksis Kivis roman Sju bröder, medverkar allt som allt tio manliga och en kvinnlig dansare. När Liam Redhead vid slutet av tredje satsen lyfts upp högt i luften av sina bröder, ger det associationer till elegin i Serenade.
Det är rättså imponerande att Jorma Elo har tagit sig an att koreografera till Sibelius utmanande, storslagna och både dystra och kontrastfyllda 4:e symfoni. Men musiken passar väl med koreografin om de föräldralösa bröderna i deras kamp genom livet med dess många motsatta utmaningar inklusive ljus och mörker samt, civilisation och vildhet. Mikki Kunttus ljus- och videodesign underströk detta mycket flott i fonden, som växlar mellan mörka och gyllne färger i ton med männens mörkbruna trikåer med gyllne ränder, som ger associationer till rustningar.
Joseph Aumeer fascinerar med sitt expressiva och organiska inledande solo till den dystra orkestermusiken, innan han i kraftfulla rörelser får sällskap med sina bröder. Det är ett mycket starkt lag av manliga dansare.
Det är generellt sett en fin blandning av klassiskt och modernt koreografiskt språk i baletten som också bjuder på mycket markant armgestik. När kvinnan gestaltad av den raffinerade Wilma Giglio dyker upp i tåspetsskor och väcker männens kärlek, ser vi klara neoklassiska steg i en mycket fin och harmonisk duo mellan Emerson Moose och Wilma Giglio.
Man upplever den broderliga samhörigheten genom hela baletten, som är mer stämnings- än handlingsbaserad. Den avslutande scenen med bröderna som både sitter och står vid kanten av orkesterdiket och kikar ner i djupet är stark, kanske som en bild av den sorg och saknad som de alla har upplevt som föräldralösa. Man får stor lust att återse Sibelius 4:e symfoni.
Enastående fantastiskt avslutas Giant Steps med Harald Landers Etudes (1948) i Thomas Lunds iscensättning från 2011. Den geniala baletten, som visar upp klassisk balett ända från träningssalens stångövningar till virtuos dans på scenen, är alltid ett lackmustest på kompaniets tekniska standard och här dansades det skarpt och precist i alla led.
Som Ballerinan briljerar Emma Riis-Kofoed med sina säkra balanser och fina musikaliska fraseringar, och det är en fröjd att se Jón Axel Fransson och Alban Lendorf tillsammans på scenen som de två eleganta och flott flygande soloherrerna. Inte minst återseendet med Alban Lendorf, som i många år har plågats av knäskador, gav upphov ett glädjesus i salongen. Även om Alban Lendorf gjorde en enastående comback i Roland Petits Le jeunne homme et la mort på Bellevues Sommerballet 2023. Men vem hade vågat hoppas på att någonsin få återse honom igen som soloherre i Etudes med Den Kongelige Ballet. Det var en verkligt fin och glädjande återsyn med en helt unik dansare.
Dirigenten Matthew Rowe, som kommer från Wales, ingav under hela aftonen igennem god energi till Det Kgl. Kapel i både Tjajkovskijs serenad, Sibelius 4:e symfoni och Knudåge Riisagers Etudes. Efter att ha sett Giant Steps gick man helt upplyftad från Gamle Scenen på Det Kongelige Teater. Programmet är fantastiskt både för kännare och nybörjare i balettens värld.

Vibeke Wern