Det gulligas makt och vägen till mental hälsa

Enligt den framstående amerikanska kulturforskaren Sianne Ngai är det fjantiga, det gulliga och det intressanta de tre estetiska kategorier, som genomsyrar den postmoderna kulturen. Dessa tre kategorier dominerar inte bara samtidskonsten och det dagliga varuutbudet, men också det sätt som vi diskuterar de ambivalenta känslor som kulturen inger.
Det är just Sianne Ngais teori om det gulliga som har inspirerat koreografen Gunilla Lind till den nya föreställningen It’s so cute I’m gonna die. En föreställning som visar fram det gulliga som en slags mjuk och sockrad eskapism i en hård och rå värld. Men föreställningen viser även på den makt, det våld och den aggressivitet, som är förbunden med det gulliga som vi antingen kan välja att beskydda eller skada.
Som alltid hos Gunilla Lind är scenografin och kostymerna mycket viktiga medspelare. I början av It’s so cute I’m gonna die är Lars Englund Frimanns och Lise Marie Birchs karamell-rosa scenrum med mjuka skyar av teaterrök fyllt med små gulliga ludna leksakshundar som skäller och viftar på svansen. Snart avlöses hundarna av de fyra brett leende dansarna Alvida Faber Striim, Ruth Rebekka Hansen, Josefine Elna Ibsen och Marcus Alexander Roydes iförda överdrivet tuttinutt-aktiga färgglada volangprydda dräkter, mjuka moon boots och barnsliga björnöron.
Till Lydmors välkomponerade feel good-electro-pop börjar dansarna röra sig i triviala och käckt enkla danssteg i chearleader-stil. Det skakas på rumpor och görs sensuella rörelser och i en lite segdragen sekvens leker man med glänsande silverballonger. Plötsligt får både musik och Thora Eriksens flotta ljusdesign ett hårdare uttryck, och det vilda bryter ut bland dansarna som allesammans släpper ut sitt hår och kastar av sig en del av volangkläderna och börjar göra sexuella rörelser i med höfterna. Allt det gulliga är borta, precis som när en av dansarna flår pälsarna av de små leksakshundarna ackompanjerat av skräckmusik.
Med sitt långa rufsliga hår och en klubba i handen ser Marcus Alexander Roydes i det närmaste ut som en vild stenåldersman. Hans kraftfulla solo, där han svänger runt både det rufsiga huvudet och överkropp och rullar, hoppar och tumlar runt är en av föreställningens dansmässiga höjdpunkter.
När alla fyra dansare slutligen återgår till klart gullig dans, så vet vi att det döljer sig en vild och våldsam potential under den polerede och sockrade ytan. Det kände vi nog till redan från starten av den fint iscensatta, men rättså förutsägbara föreställningen om det gulligas makt.

I det nya dansverket Where even flowers can grow träder lustigt nog också publiken in i ett mycket mjukt, rosa och organiskt universum. Men här är det inte det gulliga som står i fokus. Den mycket sinnliga och stundtals närapå meditativa föreställningen sätter fokus på mental hälsa och hur vi tillsammans med andra kan bli hela människor.
Den svenska koreografen och dansaren Caroline Blomqvist har tillsammans med den grekiska dansaren Nadja Bounenni kreerat verket, som de själv betecknar som en multiestetisk dansföreställning. För det mycket stämningsfulla verket är skapad i tätt samarbete med kompositören Ingri Høyland, som har specialiserat sig på att översätta känslor och kroppsliga erfarenheter till ljud. Även scenografen Aina Erika Jonasson och ljusdesignern Ulrich Ruchlinski har varit tätt involverade i hela skapelseprocessen.
Det är lite av installation över den grottliknande rosa scenografin som omsluter de två dansarna och kompositören längst bak på scenen i Væksthuset, som är Aveny-Ts lilla scen för ungdomsteater.
Ett lugn sprider sig snabbt ut till publiken redan vid allra första början av föreställningen när Caroline Blomqvist och Nadja Bounenni sitter mitt emot varandra på golvet och blundar och gör långsamma rörelser med armarna som ger associationer till tai chi. Det är något av yin och yang över dem, när de sen tillsammans utvecklar ett mera dynamiskt rörelseflöde. De använder effektfullt varandra som motvikter i sina respektive kroppar och söker sig hela tiden till varandra så som är typiskt för kontaktimprovisation.
Nadja Bouenni fascinerar särskilt med sin akrobatiska dans. Men det är inriktningen på att omsorgsfult vara tillsammans, som skapar trygghet och ro. Detta understryks mycket fint när Ingri Høyland vid ett tillfälle lämnar sin mixerpult och inkluderas varsamt in i dansen på scengolvet
Hennes ambient music som bland annat innehåller andetag, nynnande och viskningar samt en vacker mjuk sång är en viktig medspelare i föreställningen. Det är även de knittrande och bullrande ljuden som blandas med musiken, som om de vore den mörka och störande delen av ett sårbart sinne.
Slutligen sitter de båda dansarna tätt tillsammans i Ulrich Ruchlinskis varma ljus, som under hela föreställningen på ett fint sätt målar fram stämningsfulla färger i Where even flowers can grow. Dramaturgiskt kunde föreställningen gärna ha varit lite stramare, men den berör oss verligen känslomässigt.

It’s so cute I’m gonna die: www.gunillalinddanseteater.com

Where even flowers can grow:
www.aveny-t.dk/forestillinger/where-even-flowers-can-grow

Vibeke Wern