Medan vi väntar på Bobbi Jene

Fem dansare utforskar ensamhet, könsroller och relationer i scenerier, som är så fragmenterade, associativa och öppna att allt är möjligt och allt kan läsas in.
Den amerikanska koreografen Bobbi Jenes föreställning Waiting Places, som ges på Betty Nansen Teatrets Edison-scene till och med den 9. mars, är både som idé och formmässigt nära förbunden med den tyska nutida koreografen Pina Bauschs inflytelserika mästerverk Café Müller (1974) och Kontakthof (1975) och installations- och performancekunstneren Marina Abramović’ och Ulays konfrontationer med The Artist Is Present (2010) på Museum of Modern Art.
Precis som i Marina och Ulays kompromisslöst ärliga och självutlämnande, djupt privata möte vid denna performance i New York – som i vår tid har blivit en viral hit – kulminerar Waiting Places i ett sårbart ögonblick, där en man och en kvinna utan ett ord genomlever sin kärleksfulla, men också sitt konfliktfyllda förhållandes värld av känslor. Orörliga, sittande mitt emot varanda är det bara blicken och ögonkontakten som berättar om deras lidande, öppna sår, förtvivlan, forståelse och förlåtelse av varandra.
Det är väldigt vågat att skriva in sig i ett sånt stycke konsthistoria utan att försöka bearbeta, utveckla eller kommentera konceptet och trots engagemanget från dansarna Astrid Elbo och Alexander Bozinoff är detta ”återskapande” av Marinas och Ulays stratosfäriskt berömda återförening ett pinsamt antiklimax.
Precis som i Bausch’s danseteater gör Jenes dans mellan män och kvinnor dramatiskt och dramaturgiskt bruk av stolar och bord som rekvisita. Pina Bausch kvinnliga blick på kampen mellan könen och hennes ikoniska sätt att skildra kvinnor är också genomgående igenkännbar.
Kizzy Matiakis verkar nästan utvald på grund av sin fysiska likhet med Bausch själv, och precis som Bausch blir hon nästan i ett med bakgrunden, då hon tar av sig sina högklackade skor och sin långa rock, innan hon barfota rör sig runt mellan figurerna i “Waiting Places” , som både kan vara konkreta eller imaginära, drömmar eller dåtid.
Scenografen Christian Friedländer har gjort ett slutet rum, där det bakom tre välvda fönster anas ännu en vägg. Kanske är det en nerlagd väntsal, där en dörr på varje sida av scenen fungerar som in- och utgångar för de fem dansarna, som utforskar ensamhet, könsroller och relationer i sceniska tilldragelser, som är så fragmenterat, associativa och öppna att allt är möjligt och vad som helst kan läsas in i dem. Ett rum för känslor, och kanske också ett mentalt rum, där kronologin och vinklingarna kan vara lika så mångtydiga och oförklarliga som i skillnaden mellan ett samtal och en monolog.
Waiting Places börjar och slutar med en man som kommer in och går ut med ett solo, samma solo där det koreografiska språket är mainstream modernt med stiliserad användning av gestik och hårt spända upprepningar. Men utgångspunkten är ändå ovillkorligen kvinnans i detta klassiska heteronormativa beskrivning av ett parförhållande, där användningen av process och personligt och rent privat material är central för Bobbi Jenes arbetsmetod.
Mot denna svaga konceptuella bakgrund blir Waiting Places till en dansarnas kväll som för deras del kan bli till en personligt berikande konstnärlig övning, men för publiken blir det till en besvikelse, med ett självbelåtet och förutsägbart resultat. Det blir dysfunktionell dansteater, inte bara när det gäller pardansen mellan mannen och kvinnan, men på ett metaplan även mellan konstnären och publiken.
Flera gånger undervägs sitter också Bobbi Jene själv vid en telefon och väntar på en signal som aldrig kommer. När den gula telefonen äntligen ringer, har hon och dansarna förstås redan lämnat rummet och överlåtit sin lika så bedagade och klichétyngda signal till oss.

Jag tror det var Abramović eller Bausch, som ringde. De ville ha sina verk tillbaka, och vill i likhet med mig veta om inte Bobbi Jene själv har något att komma med här och nu under 2024?

Waiting Places spelas till och med 9 mars.

Alexander Meinertz