Kul, kul, men som enda idé blir det urvattnat

Hinkar och vatten, Emma Portner vrider på kranen. Det rinner. Sju dansare och 25 badkar: där är ett par som delar vattnet ömt, där är hon som torkar upp efter andras slabb, där är han med badankan. De vita karen i raka rader, dansarna utspridda, ensliga. En klinik, eller bara den enskildes stora ensamheten i städernas många badrum. Så anar jag Emma Portners tanke i Bathtub Ballet, badkarsbalett.
Konceptet gör att dansarna bara kan röra sig i eller mellan badkaren. Alltmer börjar jag se dem som infångade roller och 45 minuter är alldeles för långt för att bara fyllas av en rolig idé. Att Emma Portner tidigare gjort ett solo för badkar märks i det avsnitt som Daria Ivanova gör i ett badkar nästan framme vid rampen – samtidskvinnans klagan fångad i rörelser. En liten stund får dansen blomma uttrycksfullt, och jag får, äntligen, en chans att tänka: vad betyder det? Vad vill denna kvinna? Hur ser hennes längtan ut?
Badkar, bidéer och toastolar är gamla bekanta som à la Duchamp upphöjts och axlat rollen som sceniska dialogpartners. Det kanske är obarmhärtigt att just Emma Portner ska skaka om oss alla med en ny aspekt på den samtida människans alienation och majestätiska enslighet. Kanske lite humor (tack ändå för ankan!) hade kunnat vidga perspektivet.
Trots att hon bara är strax under trettio, är Emma Portner redan ett etablerat namn inom den samtida dansen. Att hon gör ett helt nytt verk för Kungliga Baletten kan kanske ses som ett ryck framåt för Stockholmsoperan när det gäller att hålla sig uppdaterad på vad som (elakt) kallas den internationella shoppinglistan. Alerta Göteborgsoperan har Portner på plats senare i vår.
Dansarna behöver den samtida dansen för att utvecklas, dansen som konstform måste få gå vidare. Institutionerna behöver nå nya generationer och publiken behöver få följa konstformens väg.
Dansen är ju inte bara rörlig på scenen, utan också mellan institutioner och festivaler med en snabb omsättning. Dagens unga koreografer har inte ett eget kompani, utan skuttar mellan operahusen som måste se till att varva Svansjön med samtida smällkarameller. Trösklarna mellan dansens många olika genrer är nerslipade, de scenografiska koncepten ofta omfattande och mer elaborerade än själva dansen. Men aldrig så många badkar kan inte rädda en inte färdigtänkt tanke, proppen går ur.
I aftonens första verk, Totality in Parts, som uruppfördes på Stockholmsoperan 2018, av Lukás Timulak, dominerar en väldig ljusrundel scenens fond, en kosmisk bild under vilken 16 dansare i utsökt samklang koreografiskt uttrycker hur ensam den enskilde dansaren är. Här gnistrar dansen i kapp med himlakropparna; en vacker, dansad bild för att vi alla är små atomer i ett oändligt universum.

Texten är tidigare publicerad i Expressen den 12 feb.

Margareta Sörenson