Koreografer i lydig marsch efter Putins pipa

Efter mordet på Aleksej Navalnyj i straffkoloni Nr 3 i Jamalo-Nenetsien i det arktiska Ryssland framstår de koreografer från väst som frivilligt ställer sina verk till förfogande vid stora ryska institutionsteatrar i särskilt cynisk belysning.
De sitter till bords med Putin och tar för sig av möjligheten att sälja sina verk till ryska stora statliga teaterscener vars verksamhet utgör ett av främsta propagandafönstren gentemot den egna ryska befolkningen.
Att hävda att innehållet i en balett som presenteras på Bolsjojteatern, hur humanistisk den än må vara, har någon som helst inverkan på samveten och utvecklingen i det kleptokratiskt styrda Ryssland och därmed bidrar till förändring är inte bara naivt, utan framstår faktiskt som rent hyckleri.
De få radikala verk, som spelade en viss inrikespolitisk roll på Bolsjojteaterns scen, har sedan länge plockats bort ur repertoaren. Det gäller verket om Nurejev, eller baletten Vår tid hjälte, på basis av Lermontovs bok med samma namn. De var även radikala eftersom de hade regisserats av Kirill Serebrennikov. Han lever numera i exil, men satt länge i husarrest i Moskva. Dessförinnan hade han under många års tid på sin teater Gogol Center bidragit till att ett demokratiskt samtal upprätthölls i ett Ryssland där marginalerna för ett sådant sedan dess har upphört.
John Neumeier deklarerade i somras ett bestämt avståndstagande från allt vidare samarbete med Bolsjoj och andra ryska scener. Anledningen till uttalandet var att Frankfurter Allgemeine Zeitungs danskritiker Wiebke Hüster hade avslöjat att Neumeiers balett Kameliadamen för tre speltillfällen i juli på nytt repeterats in och givits på Bolsjoj, efter många år av frånvaro från repertoaren och möjligen var detta med avsikten att verket skulle ges vidare under hösten.
Rubriken till artikeln löd ”I vilken värld lever John Neumeier?” och den gav eko: koreografen deklarerade skyndsamt att samarbetet med Ryssland var brutet. Hans verk skulle alltså inte få dansas längre på ryska scener.
Men efter detta avståndstagande har ändå en balett av Neumeier dykt upp på Bolsjojteaterns spelplan. Den 2 och 3 mars kommer hans Anna Karenina att dansas av Bolsjojbaletten.
Det verkade till att börja med så till den grad osannolikt att jag som har följt Rysslands utveckling ända sedan sovjetisk tid, antog att detta berodde på att man på Bolsjoj inte längre brydde sig om att ta hänsyn till de konstnärliga rättigheterna, så som så ofta har varit fallet med konstnärliga verk under sovjetisk tid. (Detta gällde faktiskt för ett verk av koreografen Matin Chaix vars balett Silentium gavs mot hans vilja på Bolsjoj i ett blandprogram den den 7 och 8 oktober i fjol, se vidare koreografens uttalande www.martinchaix.com/blog/statement)
Dessutom har under den turbulens som råder inom det ryska interna styret av landet, Bolsjojteaterns konstnärliga ledare blivit utbytt under hösten. Både Bolsjojteatern och Mariinskijteatern leds numera av den Putintrogne dirigenten Valerij Gergijev.
Men Hamburgbalettens konstnärlige ledare och chefskoreograf John Neumeier deklarerade överraskande den 7 februari för tysk press att han hade släppt sin balett Anna Karenina för föreställningar på Bolsjojteatern för att han anser att den bär på ett budskap till den ryska regeringen och hans kommentar var: ”Anna Karenina förmedlar exakt de humana värderingar som den nuvarande ryska regimen så kriminellt bortser från”, och Neumeier menade vidare att han gjorde detta ”trots det grundläggande avstånd som jag känner till den ryska staten på grund av dess djupt omänskliga anfallskrig mot Ukraina.”
Neumeier betonade vidare att hans godkännande uteslutande gällde för baletten Anna Karenina och att. ”Jag kommer att donera royalties från de planerade Anna Karenina-föreställningarna på Bolsjojteatern till ett välgörande ändamål.”

Neumeiers agerande försvaras av den tyska specialtidskriften Tanz chefredaktör Dorion Weickmann när radiokanalen NDR Kultur frågar henne om John Neumeier inte blir Putins ”Spielball” (leksak) när han låter sitt verk visas på den teater som kan ses som ett flaggskepp för rysk statlig propaganda. Bland annat svarar Dorion Weickmann : ”Jag tror att hela situationen i Ryssland är mycket mer komplex än vi föreställt oss. Jag var också av den åsikten att all västerländsk koreografi borde tas bort. Men jag ser att det inte alls stämmer, precis som det inte är sant att det inte finns fler västerländska dansare där – det gör det. Det kommer även nya dansare dit. Det är intressant hur man, om man tittar närmare, kan se hela förvirringen av den politiska situationen på detta område. Om du tittar på spelscheman, som fortfarande är lätta att följa online, kommer du att bli förvånad över vilka som spelar i Ryssland.”

På Bolsjojs spelplan finns nämligen även koreografer som Johan Kobborg (hans uppsättning av Bournonvilles Sylfiden ges på Bolsjoj den 9 och 10 mars). Inom kort, närmare bestämt 27 och 28 februari dansas även Sidi Larbi Cherkaouis Faun i ett blandprogram kallat Postscript 3,0 där han delar kvällen med Jurij Possochov, en rysk koreograf med bas i USA, men med ett flertal verk på ryska teaterscener.
Det finns verk på ryska institutionsteatrar där kontrakten har tecknats före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, då de ryska krigshandlingarna gällde delar av östliga Ukraina samt ockupationen av Krim.
Det är både möjligt och troligt att några av de koreografer vars verk nu finns på ryska teatrars spelplaner, inte skulle ha givit sitt godkännande efter den fullskaliga invasionen, men så är tyvärr inte fallet beträffande John Neumeiers beslut att återigen låta sin Anna Karenina ges på Bolsjojteatern.
En annan koreograf som medvetet ställer ett verk till förfogande i Ryssland, och som således bidrar till att hålla Rysslands inre propagandafasader välputsade är Ohad Naharin. Minus 16, som är ett av hans mest spelade verk, finns på spelplanen till Moskvas viktigaste baletteater efter Bolsjoj, Musikteatern uppkallad efter Stanislavskij och Nemirovitj-Dantjenko (förkortat Stanmus) och som en kommentar till den nyheten publicerades i Danstidningen 5/2023 den 18 oktober följande text:

”I Moskva vill man gärna ge sken av att allt är normalt och att livet pågår som vanligt, och bland Moskvabor är det mycket populärt med verk av koreografer utifrån.
Entusiasmen var stor när dagstidningen Kommersant rapporterade om den nya säsongen på Stanmus. På samma spelplan finns även västliga koreografer, som tyska Marco Goecke, spanska Nacho Duato och Jurij Posochov som visserligen är från Ryssland, men sedan 2006 är verksam vid San Francisco Ballet, och Ohad Naharin, som alltså har förnyat kontraktet för sin Minus 16.
I en artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung från den 7 oktober svarar Ohad Naharin på journalisten Wiebke Hüsters fråga om varför han ställer upp på att spela i Ryssland.
Ohad Naharin ser sig som en av dem som bereder hopp för en bättre framtid i sitt land genom att med sina verk motarbeta rasism, okunnighet och fanatism men också att han på så sätt skapar kontakt med likartade krafter i andra länder. Dessutom hänvisar Ohad Naharin till att han visar sina verk i hemlandet Israel, ett land som han anser i lika hög grad som Ryssland bryta mot mänskliga rättigheter genom förtrycket mot palestinier.
”Om jag skulle undandra mina verk från ryska teaterscenen vore det hyckleri… Israels nuvarande regering bryter regelmässigt mot sina egna medborgares mänskliga rättigheter och begår även dagliga krigsbrott mot det palestinska folket på de ockuperade territorierna. Det är faktum. Eftersom jag låter mina verk dansas i Israel av en israelisk dansgrupp, så kan jag låta mina verk dansas under vilken annan regim som helst som begår likartade grymheter.”
Att det ena brottet skulle gottgöra nästa, i en slags ”lika goda kålsupar-teori” är helt absurt, men det är även argumentet om att skapa kontakt med de goda krafterna inom förtryckarsystemet.
Det är alltid mer sympatiskt att framställa sig som ”öppen”, ”dialoginriktad” och ”demokratisk” än att förespråka bojkott. Men Ohad Naharins resonemang håller inte.
Detta handlar inte om att sträcka ut handen till de goda krafterna i Ryssland, tvärtom ser dessa goda krafter i Ryssland Ohad Naharin och andra koreografer som säljer verk till Ryssland som kollaboratörer. Det är nämligen inte fråga om ett samarbete med någon fri och obunden rysk scen utan om en institution som för närvarande ingår i den ryska statens propagandaapparat, en stat som jämnar ukrainska kulturinstitutioner (teatern i Mariupol är bara ett exempel) med marken och utplånar ukrainska kulturutövare.
Ohad Naharin kan inte samarbeta med den utan att ge kulturell kredd till en regim som totalt har instrumentaliserat kulturen.
Man samarbetar inte med de goda krafterna i Ryssland genom att putsa på propagandafasaden och hjälpa Putin att bygga potemkinkulisser och att spela för crème de la Kreml.
De övriga koreografer som finns med på Stanmus spelplan är tyska Marco Goecke, som har bränt en hel del skepp i början av året genom att i teaterfoajén på Hannoveroperan attackera Wiebke Hüster som är en av Tysklands ledande kritiker. Nacho Duato har valt att stanna kvar som balettchef på Michailovskijteatern i Sankt Petersburg där han naturligtvis också finns med på spelplanen. Vad Posochov beträffar har han valt att skapa nytt för såväl Bolsjojs spelplan som Stanmus.
Helt klart finns det många goda krafter kvar i Ryssland – hur kan vi nå dem och uppmuntra dem?
Idag är det svårare än någonsin, men dessa modiga människor hjälper exempelvis ukrainska barn att hitta hem igen via egna vägar och de smugglade också ut Marina Ovsiannikova med dotter från Ryssland. Ovsiannikova var den modiga kvinna som höll upp ett plakat i rysk tv den 14 mars 2022 textat på ryska med stora bokstäver ”Stoppa kriget. Tro inte på propagandan. Här ljuger man för er”. Undertecknat ”Russians against war”. Hon har för övrigt nyligen dömts in absentia i Ryssland till 8,5 års fängelse.
Dessa ryssar når tyvärr inte Ohad Naharin genom att förlänga kontraktet för Minus 16. Angriparna stärks och de i Ryssland som känner sig osäkra får mer tilltro till Putin, när konstnärer med världsrykte medverkar på stora ryska institutionsteatrar.”

Vad beror Neumeiers egentligen vilja att se sitt verk Anna Karenina dansas på Bolsjoj? Han säger sig vilja förändra tänkesättet i Ryssland, samtidigt som alla krafter som kämpar mot Putin inom landet, vill ha bojkott. Neumeier sätter faktiskt sitt framtida konstnärliga arv på spel genom att sätta sig över åsikterna hos dem som står för den demokratiska kampen inom Ryssland, och i framtiden kan han komma att ses som en medlöpare till kalsongförgiftaren Putin. (Ett epitet Putin fick av Navalnij själv efter det förra misslyckade förgiftningsförsöket med Novitjock och som Navalnij mirakulöst räddades ifrån.)
Frågan som kritikern Wiebke Hüster ställde sig i somras hänger kvar i luften ”I vilken värld lever John Neumeier?”

Ann-Marie Wrange

Fler Nyheter