Scenkonstiga skymningsdjur i dunkel trio
Fakta:
Namn: Skymningsfåglar (För alla från 10 år.)Koreografi: Idé och koreografi: Katja Seitajoki i samarbete med dansarna
Författare: Text: Alexandra Loonin
Musik: Kompositör: Tomas Björkdal och Lena Swanberg
Ensemble: PÅ SCEN: Lisen Ellard, Noah Hellwig och Ellen Söderhult, Kostym: Maline Casta, Sömmerska: Lotta Danfors, Konstruktör ljusskulpturer: Rolf Schuurmans Ljus: Mira Svanberg
Plats: Weld 1-3 februari
» https://book.weld.se/e/kidsweld-skymningsfaglar/
Skymningar är grå och blå, men dessa Skymningsfåglar rör sig i svartaste svart: nattfåglar. Katja Seitajoki har också tidigare skapat koreografier som undersöker naturens värld, rentav i själva naturen i stadens utkant – i klimatkrisens tid sannerligen ett lovvärt försök att komma närmare människans förhållande till djur och natur.
Mörkt alltså. Den stora sensationen med Skymningsfåglar är scenrummet, mörklagt så långt det går för att publiken ska kunna hitta till sina platser, dunkelt uppfatta en ring av träkol lagd runt scengolvet, och högtidligt få en tuss björnmossa i handen. Den doftar skog och jord, en kärvt vänlig hälsning från världen utanför det urbana livet. Knappt skönjer vi nödutgångarnas små gröna skyltar, knappt ser vi konturerna på de tre dansare eller figuranter som rör sig försiktigt över scenrummet mellan publikens fötter.
Kanske är Mira Svanbergs minimala ljus för ett sceniskt rum den största upplevelsen i Skymningsfåglar. Ett sceniskt mörker, just så tätt att det knappt går att urskilja varelserna som sakta rör sig bland de svagt lysande vita rakt uppstående växterna, som ser ut som orörliga släktingar till Hattifnattarna i Mumindalen. I luddiga luvjackor ser de tre aktörerna ut som björnar eller okända djur från sagornas värld.
Skymningsfåglar vänder sig till äldre barn, från tio år, och vuxna. Kanske just skolklasser som går på en föreställning i grupp, kan uppleva mer av skräckblandad förtjusning än en vuxen besökare. Gärna skulle jag vilja säga att det finns plats för fantasin, att den skulle kunna dra iväg med betraktaren. Men dansen eller de gestaltande rörelserna är alltför knappa för att öppna några dörrar till andra föreställningsvärldar, till myt och oroliga aningar som brukar spöka när man helt enkelt inte kan se klart.
Det händer inte. Mörkret, det makliga tempot och den vackra liksom avlägsna musiken bromsar mer än befriar alla tankar som kan ligga och lura i mörker.
Men jag kanske har alldeles fel?! Skymningsfåglar hör till de utvalda scenkonstproduktionerna till bibu, barn- och ungdomsbiennalen i Helsingborg, som äger rum i maj i år. Listan på allt ”det bästa” och mest intressanta offentliggjordes idag. Så mörkrets fåglar är i illustert sällskap.
Fler Recensioner
