Stjärndans i poetisk Fellini-ballet

Det är alltid djupt fascinerande att se dansstjärnan Alina Cojocaru dansa med sin briljanta baletteknik, utsökta rörelsekvalitet, stora musikalitet och rörande mimik. Precis så är det även när hon dansar huvudrollen som den naiva godhjärtade och uppoffrande Gelsomina i den nya tvåaktsbaletten La Strada i koreografi av slovakiska Natalia Horecná fritt efter Federico Fellinis mästerverk till film från 1954 med samma namn.
Baletten är ett beställningsverk från Alina Cojocaru och Alina Cojocaru Foundation, som instiftades 2022 i syfte att stödja skapandet av nya verk och locka en bredare publik med nya och innovativa dansproduktioner.
Den hade premiär på Sadler’s Wells Theatre i London den 25 januari.
Den 42-åriga Alia Cojocaru kommer från Rumänien och har både varit solodanser i The Royal Ballet och English National Ballet och är fortsatt återkommande gästdansare hos John Neumeier i Hamburg Balletten. Bara tio dagar före premiären på La Strada dansade hon den stora titelrollen i Neumeiers Kameliadamen i Hamburg.
Det är på det hela taget en fantastisk grupp dansare som samlas i La Strada. Den brutale gycklaren Zampino dansas av Mick Zeni, före detta solodansare på La Scala i Milano. Det är Zampino som köper den unga Gelsomina av hennes ensamma fattiga mor, så att Gelsomina kan resa runt med honom i hans skruttiga motorcykelvagn och uppträda.
Den bevandrade men smått knasiga Il Matto, som öppnar Gelsominas ögon för ett nytt sätt att se på världen, dansas av danske Johan Kobborg, före detta solodansare i Den Kongelige Ballet och The Royal Ballet.
Både på scenen och privat har Alina Cojocaru och Johan Kobborg varit ett par sedan början av 2000-talet och det är helt enkelt härligt att se dem dansa tillsammans i La Strada. Även om Johan Kobborg har hunnit bli hela 51 år, är han fortsatt en eminent, precis och uttrycksfull dansare, som både kan hoppa, snurra och ta stora språng, så att det är en ren glädje att se det. Han kan till och med balansera på en enhjuling i rollen som Il Matteo.
Tillsammans med den centrala treklövern möter vi två änglar som gestaltas av de två kompetenta dansarna Marc Jubete och David Rodriguez iförda vita luftiga skjortor och svarta byxor. De två änglarna fungerar som en slags guider för Gelsomina och hjälper henne att uttrycka sina känslor och drömmar. De sex övriga lysande dansarna har främst roller som cirkusartister i Il Mattos trupp, och Alina Cojocaru är föreställningens enda dansare i tåspetsskor.
Musiken till baletten är ett omväxlande och välkomponerat kollage av Nino Rotas filmmusik, som dock bara innehåller förhållandevis få klipp från La Strada med det kända poetiske och sorgsna trumpetsolot. Den allsidiga före detta solodansaren hos John Neumeier, Otto Bubenicek, har skapat scenografin och de ganska enkla och stämningsskapande kostymerna, och Andrea Geretti har skapat en fin ljusdesign.
Natalia Horecná har den rätta känslan för att koreografera båda solon, duetter och trion, och baletten är full av goda och uppfinningsrika steg och lyft. Men berättelsens dramaturgin haltar en smula, särskilt i andra akten, när historien börjar köra en smula på tomgång, trots Zampinos våldsamma angrepp på Il Matto, som leder till Il Mattos död. Men lyckligtvis blir man aldrig trött på att se de härliga dansarna uttrycksfulla steg i La Strada, som pågår i mer än två timmar inklusive pausen. Förhoppningsvis får denna balett ett längre liv än den har fått under fyra dagar på Sadler’s Wells Theatre.

Vibeke Wern