Skammen att inte vara önskad och glädjen över att finnas till

Det börjar med, det ska sägas, rätt lösa trådar. Anna Vnuk berättar om den pappa som hon aldrig fått ha i sitt liv, han som hennes mamma träffade på Mallorca i unga år. Frukten av det korta förhållandet blev Anna Vnuk, som livet igenom – hon är nu nära 50 år – sökt och saknat kontakt med sin indiske far, som inte ville eller ansåg sig kunna hålla kontakt med sin dotter. Inledningsvis ger hon den tonåriga publiken fakta i målet, och liksom pyntar med lite dans.
Bastard, oäkting, horunge – genom historien har namnen varit många på de barn som blivit till utanför ett äktenskap. Långt in på 1900-talet var det en skam, för den kvinna som födde barnet. Men inte för fadern. Också barnet blev för livet stämplat och utanför. Vilket ju egentligen är en sanslös obegriplighet, barnet har ingen skuld i sin tillkomst. Anna Vnuk tillsammans med tre dansare liksom strör ut dokumentära fakta, skrönor, folktro, historia, alltsammans med gott humör och en hel del humor och inledningsvis drar det iväg lite hit och dit. Men sen!
När det dansande och ganska fragmentariska berättandet kommer fram i tiden till sent 1900-tal har Anna Vnuk knutit ihop de lösa trådarna till ett nät som kan dras ihop allt tätare och som fångar in den samlade bilden av Barnet och Barnets rätt att vara ett barn lika värdefullt som alla andra människor på jordklotet. Det är FN:s barnkonventionens anda som får kropp, eller närmare bestämt fyra kroppar: precis så lika och olika som folk är klotet runt. Avslutningen är magnifik när dansarna dekorerar och klär varandra till sagolika drottningar, härskare, mytbärare i Helle Carlssons fantasifulla kostymer i aldrig tidigare sedd mix av saga, folklore från hela världen och fest i utklädningslådan. Respektfullt och ömsint sminkar de varandras ansikten, en andäktigt underbar hyllning till var och en. Regenter i åtminstone ett rike: sig själv.
De tre dansarna är Anna Vnuks medberättare och vittnen: Stacey Aung, Nassim Meki och Björn Vårsjö rör sig i mjuka jazz-moves, i lustfyllda kraftmätningar, träningsliknande gruppförflyttningar.
Anna Vnuk har i decennier gått sin egen väg över scenerna. Hon utgår från sig själv, men mirakulöst nog blir det aldrig privat när hon koreograferar och/eller regisserar. Från genombrottet med Solofestival med mig själv (2003) över Eurovisionsschlagern till Dramaten till Klungan. När hennes dansteater-verk Kött hade premiär på Göteborgs Stadsteater 2010, skrev jag: ”Saklighet, humor, sälta och värme: kombinationen blir ofta rätt egen när Anna Vnuk signerar ett verk.”
Så är det, omdömet står sig. En oväntad mix av intryck, scenbilder, dans, musik, lite av varje. Tillbakalutat och utan aggressivitet. Och så den där värmen, det direkta tilltalet. En ganska sorglig historia om en frånvarande far växer ut till något helt annat. Ett humanistiskt upprop, en kärleksfull uppmaning till världens barn att våga tro på sig själva, att gå sin egen väg. Att söka sina rottrådar som man vill, och upptäcka att hela världen hänger ihop i en enda, väldig väv.
Dansen som först är ett ackompanjemang och en utsmyckning, övergår till uttrycksfulla sekvenser och från att vara mellanspel till att resa sig som en proffsigt vispad sufflé i ugnen. Trots sin luftighet, bär den hela detta märkligt milda manifest som anspråkslöst hyllar livet vi alla har rätt att leva.

Föreställningen spelas på Unga Klara i Stockholm till 22 mars och ges vidare på Göteborgs Stadsteater med premiär 5 april.

Margareta Sörenson