Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 22 februari 2024

Inspirerande chans till eget skapande

2024-01-24

Fakta:

Namn: Young choreographers
Ensemble: Kungliga Baletten
Plats: Rotundan, Operan, Stockholm
» https://www.operan.se/en/repertoire/young-choreographers/

Historiskt sett har koreograferna, eller som de ofta kallades förr balettmästarna, börjat sin bana som dansare. Undantag kan hittas, men bara om man letar noga. I modern tid kanske de som skapar dans- eller rörelseverk utan en egen dansarbakgrund är lite fler, beroende på att långa akademiska – och från operahusen fristående – utbildningar medger avknoppning från en utbildningslinje till en annan. Men många är de inte, dansen och dansarna är trots allt koreografins utgångspunkt.
Kungliga Balettens dansare är yrkesdansare i elitklass, och möjligheten att få skapa koreografi måste ses som just en möjlighet att utvecklas som dansare, att fördjupa sitt kunnande och kanske förbereda en senare karriär som koreograf. Balettchefen Nicolas Le Riche har mycket med sig från Parisoperan, bland annat synen på dansaren som en konstnär, som kan och bör utvecklas. Förra gången ett Young Choreographers anordnades var det sju dansare, som prövade sina koreograf-vingar, nu är de tio, fyra kvinnor, sex män. Styckena visas i svit vid tre tillfällen – det är inte mycket, men projektet med de unga som får skapa fritt är anspråkslöst, och därmed tillåtande. Kanske dessa få tillfällen också är lagom ur publiksynpunkt.
Elisa Fossati koreograferade förra året också, en oväntad och djärv koreografi för slagverk och två dansare. Nu kommer Sultry Echoes (Kvava ekon), mindre överraskande när det gäller koreografin, men med ett skissat berättande innehåll, trots sin korthet. Det lilla stycket handlar om Frida Kahlo och vänskapen med sångerskan Chavela Vargas, vars högspända sång ackompanjerar. Men dansen når inte riktigt laddningen i musiken, utan stannar i några vackra bilder – med cigarettrök.
Mest spännande i årets upplaga känns Inspire me, koreograferad av Jérémie Neveu, som deltog förra gången också där han prövade en slags dans-kubism, tät och krävande. Nu är det något helt annat när han testar dans med asiatiska referenser i Inspire me till indisk-klingande musik, Baba City. Det är ett pas de deux med tajta fattningar, glidningar för två kroppar med stor närhet. Vita fladdriga byxor för Madeline Woo, bar överkropp för Jodo Santana och smidig barfotadans är inte tomma schabloner eller kulturell appropriering, utan en dörr som öppnas från den klassiska tekniken mot förnyade variationer. Woo och Santana är också två drivna dansare, med eget uttryck, som vågar ta ut svängarna aningen vitglödgat. Just Inspire me är ett verk, färdigt att flyga ut till andra scener – men kommer det att ske? Knappast.
Andra av verken är mer som etyder, kanske av stor vikt för både koreograf och dansare som process, likt den läckra W.A.T. Movement av Kentaro Mitsumori för tre dansare till två stråkkvartetter av Beethoven. Lätt, fräscht, fint dansat med ett leende – men långt ifrån nytänkande. William Dugan prövar däremot ett dramatiskt högt tempo för sex dansare i punkigt svart i Doin’ it right – krävande för dansarna men väl genomfört. ”Extra allt” står det i programbladet, det kanske är att ta i – men friskt vågat, och det är redan inte illa.
Och som jag skrev vid förra Young Choreographers: bra ide! Men skulle det inte också kunna vara ett sätt att öppna huset mot andra unga koreografer på andra dansscener, i Stockholm eller annorstädes. Stuprörs-tänkandet (var och en sköter sitt) har kritiserats när det gäller samverkan vid snöstorm på svenska vägar, men nog finns det fler stuprör som kan kännas lite rostiga.

Ytterligare två föreställningstillfällen av Young choreographers ges även den 27 januari på Operans scen Rotundan.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser