En rytmiserat skrämmande process

Franz Kafkas Processen landar perfekt i vår tid. En orolig tid. Klimatet, säkerheten, demokratin. Friheten, faktiskt, den som vi tagit för självklar. Även om Kafka skrev om en skör och orättvis ordning i förra sekelskiftets Prag, visste han något, kanske mycket, om det som vi nu börjar ana.
Den första meningen i romanen Processen slår an tonen: Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att han gjort något ont blev han häktad en morgon. Carl Knif, dansare, koreograf och regissör som gjort dansteater av Christoffer Mellgrens dramatisering av romanen, har fångat den kusliga stämtonen. Det måttliga formatet och den reducerade låd-scenografin (Erik Salvesen) pressar in berättelsen i huvudpersonen Josef K., knökar in den i hans tankevärld och i hans otadliga citydress. Fabian Hedlund ser ut att ha stigit ut ur ett svartvitt foto från de gamla kvarteren i Prag, där en oansenlig tjänsteman bor i ett hyresrum övervakad av en allseende värdinna. Övervakad? Visst inte, bara iakttagen i förströdd vänlighet. Därifrån till den inledande gemytligheten hos rättsväsendets företrädare, som vänder upp och ned på all rimlig logik. Övergången till hotfullt väsande, graderna i helvetet, det brutala slutet.
Dansteater, vad menas? I någon mening är vi med Carl Knif tillbaka i den tidiga modernismens gråskalor, jämnåriga med Kafka själv. Dit hör skyhöga krav på aktörerna som måste kunna allt och vilja längta efter ”över-marionetten”, en multiartist och tusenkonstnär som lämnar sitt eget jag i logen, eller ännu hellre hemma.
En liten ensemble om sex personer gör exakt detta. Endast Josef K. spelas som en genomgående roll, alla de andra är domare, kolleger, damer – ett helt omgivande samhälle, just så korrekt och samtidigt absurt att man måste skratta. Åt eländet. Åt att vi närmar oss Hattmakarens teparty i Alice i Underlandet, eller leken med logiken i Strindbergs Ett drömspel. Än en gång stuvas Josef K. in i en av scenografins trälådor och vänds upp och ner. Psykologisk realism, glöm det!
Franz Kafka dog 1924 och Processen utgavs året efter hans död. Nästa år kommer hundraårsminnet av Kafka att uppmärksammas, inte minst i Tjeckien. Både Förvandlingen och Processen har då och då dykt upp på scener, med eller utan text. Trots texternas utförlighet och subtila känslighet för tillvarons märklighet framkallar de lusten att gestalta och bildsätta. Just bilden av något så svårfångat som alienationen, den moderna människans tvilling, talar till oss rakt och direkt. Carl Knifs dansteater ritar bilder av knäande tjänstemän och pretentiösa viktigpettrar med en plastisk ensemble som koreograferats till en Kafka för idag. Den går under huden på oss alla.

Recensionen är tidigare publiceras den 12 december i Expressen.

Margareta Sörenson