Genialt om den överbegåvat geniala Matilda

Roald Dahl och Benke Rydman passar varandra som fot i sko. Danssko. Matilda the Musical är sedan ett decennium processad på många musikalscener och på film, men Rydman kör sitt eget race och rundar showdansens konventioner med sin egen stil. Han har både regisserat och koreograferat en stor ensemble på Stockholms stadsteater, varav tio är barn, och tonsäkert hittat vägen till Roald Dahls absurdism och magiska realism som ett ramverk runt barnets rätt till utveckling, frihet och självständighet.
Det passar Matilda och hennes klasskompisar i tio-årsåldern perfekt att ha den rätta street-knycken i rörelsen. Kantigheten i en vinklad arm, närheten till språngmarsch, eller den fenomenala scenen där hela klassen dansar hängande i gymnastiksals-linor, var och en i sin lyckliga swing.
Benke Rydman har sannerligen gått vidare sedan hans och vännernas streetdance-kompani Bounce lades ner. Nyläsningar av klassiker och duett med en industrirobot har tagit honom långt från gatans svarta protestdans – en afroamerikansk värld av uppror och furiös danslust. Men i Matilda the Musical kan man känna en nyfräsch asfaltsdoft från Bronx när det hettar till, även om det är en engelsk autoritär skola som är spelplats och pressar unga elever till motstånd.
Roald Dahls fantasifulla berättelse om den geniala Matilda, en sjuåring som läser Dostojevskij rimmar väl med hans andra böcker för barn. Dahls egna barndoms vidriga vuxna och mobbare inom skolan gav honom ärr för livet, och den kvinnliga rektorn, Agatha Trunchbull, är en karikatyr av maktberusning och grymhet som bygger på Dahls skolminnen. Robert Fux spelar, maskerad till näs-tan oigenkännlighet, denna grymma, självupptagna rektor suve-ränt. Han nöjer sig inte med karikatyren, utan filtrerar den briljant genom samtida referenser och ett visst mått av rädsla, som måste ingå i despotens arsenal. Så möter han också moteld: lilla Matilda, som på premiärkvällen spelades av en strålande Maja Söder-ström, bär barnets äkta rättspatos säkert i fickan på sin skoluniform, och kan luta sig mot en väl regisserad och genomtänkt tolk-ning av den ganska tragiska historien om Matilda.
Roald Dahl målar ju en sorglig bild av de vuxna, om än vriden till komiska överdrifter. Familjen som hatar böcker och läsning skildras med ett överdådigt skimmer av löje över enfaldigt bildningshat. Jörgen Thorsson och Sara Jangfeldts föräldrapar är en vällustig studie i smaklöshet och dumhet. Den snälla bibliotekarien, fru Phelps, (Marika Lagercrantz) och den goda läraren, fröken Honey, (Lisette T Pagler) och deras naivitet och goda tro får sig också en liten skrapa. Varför törs man inte ingripa och rädda Matilda? Det får hon göra själv.
Tempot är högt och några scener för långa, men Rydman bereder ordentlig plats för eftertanke, humor, andhämtning. Puh. Barnets perspektiv står stadigt på scenen, i en underhållande och överdådig musikal mot en allvarsam fond.

Margareta Sörenson