Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 18 april 2024

Det icke-kreativa Infernot

2023-11-16

Fakta:

Namn: Inferno
Författare: manus, regi, scenografi, dockmakeri: Erik Holmström ,
Regissör: Sally Palmqvist Procopé (och dramaturg)
Ensemble: På scen: Erik Holmberg, Henrik Svalander, Johanna Svensson, Dockmakeri, konstruktion: Henrik Svalander, Ljusdesign, video, scenteknik, konstruktion: Johanna Svensson, Kostymoch maskdesign, dockmakeri: Sara Haraldsen .
Plats: Malmö Dockteater
» https://www.malmodockteater.com

”Ni har makten , jag har ordet, jag har ordet i min makt” är ett citat av August Strindberg som jag kommer att tänka på när jag ser Malmö Dockteaters Inferno, där huvudrollen dockan Enrico,42-årig regissör, håller på att skriva manus men hela tiden tappar sin makt över ordet.
Föreställningen som spelas på Bastionen i Malmö har inspirerats av Strindberg, Fellini, Dante och Minimello är dockteater för vuxna- eller alla åldrar, för den som vill uppleva någonting nytt, roligt, allvarligt, ibland skrämmande.
Inferno handlar om ett långvarigt, lågintensivt sammanbrott där regissören Enrico, för tillfället på besök i Malmö där han hyr ett rum för att arbeta, dit folk i branschen ringer för att fråga eller diskutera eventuellt färdiga manus med honom- men det blir inga kreativa samtal på telefon, eller möten på staden för att ta en kopp te på café. Han är en av hundra toarullsdockor med flirtkula som huvud och stirrande ögon av plast (eller liknande material).
Det är mycket starka uttryck i dessa dockors ansikten, mimik, kroppsspråk, när de styrs av dockskådespelare på scen och vars röster gestaltas av Erik Holmström, grundare av Dockteatern, som även är regissör, dockmakare, med mera.
Holmström sitter på en egen liten scen med mikrofon och instrument framför sig och med passionerad precision får han dockornas röster att leva sitt eget liv (trots att de är dockor) med sång och musik med närmast magisk kraft som klingar ut över Bastionens fullsatta teaterrum.
Filmkameran förflyttar sig med en filmare snabbt mellan de drygt tio olika dockhusen där en hel del arga dockor vill snacka med Enrico, som vill skjuta upp deadline för att lämna manus, avvakta, medan en del kvinnliga dockor säger ok, andra undrar vad som pågår. Föreställningen blir mycket omväxlande, mellan oro och ilska, viss sorg och förtvivlan, förvåning och förvirring.
En mix eller collage av dikt och dokumentär, lågbudget och hi-tech , lek och allvar,
melankoli och arga dockor.
Filmkameran filmar snabbt mellan olika scener i dockhusen, som ett slags teatral road-movie visar den och gestaltar ett mångfacetterat inferno på den stora skärmen, där dockorna tar plats som definierade personligheter, i en tillvaro där samhällets strukturer blir till mardröm som förminskar frihet och kreativitet – en föreställning unikt stark i egen rätt, oförglömlig.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser