Alice mitt i prestationskravens mardrömmar

”Jag kommer för sent,” säger kaninen alias skådespelaren Nicolas Bro både i början och vid slutet av den helknäppa och underliga fysiska teaterföreställningen Alice, som klart och tydligt avslöjar att vår tids drömmar om det goda livet i själva verket är en mardröm. För i sagolandet i Betty Nansen Teatrets nya neurotiska satir över prestations- och kravsamhället handlar drömlivet både om att springa allt snabbare och snabbare, vara konstant underhållen och hela tiden skifta fokus, på samma sätt som när vi zappar runt mellan olika medier online.
Det är dramatikern Alexandra Moltke Johansen och regissören Amanda Ginman, som med sina skarpa nutida synsätt mycket fritt har skrivit om Lewis Carolls två klassiske romaner Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet till den absurda föreställningen Alice. Amanda Ginman har tillsammans med koreografen Sebastian Kloborg regisserat de medverkande fyra skådespelarna och tre dansare, som alla sju på ett helt organiskt vis förenar tal och dans.
På samma sätt som i föreställningen Bonnie & Clyde (2020) och Stolthed og fordom (2022), (se www.danstidningen.se/2022/02/02/jane-austins-stora-karleksklassiker-i-form-av-fantastiskt-fin-fysisk-teater/ ), Mørkt forår (2022) och I am gold (2023) (se www.danstidningen.se/2023/01/17/kampen-mot-barnloshet/) är Alice skapad som en del av projektet ”Betty udvikler”. Ett projekt, där föreställningar med stöd från Bikubenfonden skapas under en längre tids pågående workshops och andra kollektiva arbetsprocesser på ett gränsöverskridande sätt med utövare inom olika konstarter.
Den tvivlande Alice, som skickligt rör sig i slowmotion, har svårt att förstå sig på och att komma fram till vem hon egentligen är och vad som är hennes egna egentliga drömmar, när hon kommit in till Underlandet genom kaninhålet. Här får hon förutom kaninen också möta kungen och drottningen och de tre dynamiska och föränderliga avatarerna, alias de tre dansarna.
Alice blir lockad med att få konstant tillgång till hemkörd sushi, och vi får se den mänskliga girigheten och djuriska attityder i öppen dager, när alla helt euforiskt slafsar i sig sushi, tills de är på vippen att explodera. Men vad som är viktigt i Wonderland är att hitta på och skapa sig en identitet genom sin yttre framtoning och hela tiden tänka på, hur man ter sig ut i andras ögon, så man alltid är beredd att se ut på rätt sätt framför kameran. Det gäller inte minst drottningen, som hysteriskt gör reklam för moderskapet, men inte är så glad över sin stora mage och absolut inte har tid med sitt barn, när det väl är fött. Istället går hon först och främst upp i sina plastikkirurgiska arsiktsoperationer.
Hela tiden måste Alice vara beredd på att förändra sig själv. Hon får både lära sig att gå och posera på modellers vis och nästintill förnedrande pröva på att sjunga i alla möjliga stilarter och helst av allt att se till att gråta äkta tårar.
Wonderland kan precis på samma sätt som i influencer-världen erbjuda henne alla de kläder hon vill ha, och då vill alla gärna ha en date henne. Men den bästa och enda vännen är och förblir hennes katt.
Den härliga och humoristiska Freja Klint Sandberg visar prov på många talanger som den både tafatta och godtrogna Alice. Hon kan verkligen uttrycka sig i både tal, sång och rörelser. En riktigt fin scen får vi vara med om, när Alice varken kan hitta vägen eller ens hitta sina egna ben, och här blir hennes dialog med kaninen härligt absurd.
Nicolas Bro er exelent i sina likt en kameleont skiftande karaktärer, som kaninen där han både kan vara insmickrande rar och samtidigt nästan skämmande farlig med pedofila drag. Konflikten mellan de inre egenskaperna och den yttre framtoningen understryks med orden ”Don’t be afraid”, som står skrivna med stora bokstäver på hans t-shirt.
Maktmissbruket under vår #MeToo-era finns det självklart även anspelningar på när det gäller den exalterade kungen, alias Morten Brovn. Han är nästan likaså kroppsfixerad som sin hustru och när heta drömmar om Alice, som han locker med att vilja göra till drottning för att få med henne ner under sitt jättelika täcke.
De tre dansarna Linn Fletcher, Matthew Rawcliffe och Dorotea Saykaly tillför fin dynamik till föreställningen som avatarer i ljuslila dräkter. Men de kan även förvandlas till dockliknande clones av Alice och Matthew Rawcliffe är fin som drottningens baby, som absolut inte får gråta.
Petruska Miehe-Renard har skapat fina, färggranna och föränderliga kostymer. Kompositören och percussionisten Rasmus Juncker anger takten till ”Alice” från sitt trumset uppe på balkongen, längst bak på scenen. Steffen Aarfing har sett till att det inte bara finns ett men flera kaninhål i scenografin.
Lyckligtvis avslutas Alice med att hon tar makten över sitt eget liv. Hon tar sig inte bara upp ur kaninhålet, men springer till slut helt och hållet iväg från teatern. Varthän är en öppen fråga, på samma sätt som vart Nora tar vägen när hon till slut bryter upp från Ibsens ”Et dukkehjem”.
Alice utgör en fin spegling av nutiden och den prestationsångest, som inte minst unga människor lider av idag. Man kan bara hoppas att bland annat de många ungdomar som hade hittat till Betty Nansen Teatret samma kväll som jag var där, också vågar ta makten över sina egna liv och ser till att vara sig själva.

Vibeke Wern