Storslagen balett om Den Gudomliga Komedin

Det är ett i alla avseenden storslaget verk som Den Kongelige Ballet nu mycket glädjande har fått med i repertoaren i och med premiären på brittiska Wayne McGregors djupt fascinerende helaftensballet The Dante Project. Baletten är ursprungligen skapad som samproduktion mellan The Royal Ballet i London och Parisoperans Balett. Den hade urpremiär i London i 2021 i samband med 700-årsjubileet för Dantes död. Tidigare i år hade den premiär i Paris, innan den nu lyckligtvis har kommit till Köpenhamn.
Med sin typiska uppfinningsrikedom och fina moderna twist av balettens klassiska steg har Wayne McGregor skapat sin egen fria tolkning av Dantes Den gudomliga komedin. Detta stora italienska epos från 1300-talet, som inte i något avseende är en komedi i modern betydelse, eftersom den berättar om livet efter detta på resa genom helvetet, skärselden och paradiset.
Som Wayne McGregor själv har sagt, har han valt att skapa en balett, som inte är ett uttalat berättad historia, utan en känslomättad och spännande balett i berättad i spännvidden mellan handling och abstraktion. Det är därför han undviker att kalla baletten för ”Den gudomliga komedin” och istället har givit den namnet ”The Dante Project”.
Inte bara Wayne McGregors innovativa koreografi imponerar. Magin och dramat ligger i hög grad också i den kände brittiska kompositören Thomas Adès’ helt fantastiska, färgstarka och omväxlande balettmusik, som bland annat har hämtat inspiration hos Franz Liszt, men även glimtvis citerar andra kompositörer i form av raffinerade pasticher. Därtill kommer den flotta scenografin skapad av bildkonstnären Tacita Dean samt Lucy Carters inkännande ljuddesign.
Den första akten är med sina 50 minuter den längsta, och har fått titeln Helvee: Pilgrim. Vi upplever här hur Dante tillsammans med sin ledsagare och mentor, den romerska poeten Vergilius är med om dramatiska möten med olika oförbätterliga syndare.
Scenografien i helvetet domineras av en jättelik svart tavla med en med kritteckning av upp och nedvända snöklädda berg. En rund takspegel vänder bergen rätt igen och symboliserar öppningen mot en annan värld ovan Helvetet.
De många syndarna är likartat klädda i svartmelerade trikåer som på olika sätt har sprayats med vit krita. Det är fantastiskt hur väl allt dansas i det första laget under den första aktens totalt 13 inslag. Det är härliga solon, duos, trios och större grupperingar.
I premiärlaget är den i kofta klädde Ryan Tomash från allra första början vilt expressiv som den sökande Dante, medan den karismatiska Alban Lendorfs Vergilius utsttrålar ståiskt lugn.
Emma Riis-Kofoes och Sebastian Pico Haynes utgör som det älskande paret Franceska och Paolo ett vackert par med höga lyft i deras musikaliskt väldansade duo. Alexander Bozinoff är eminent som Odysseus med utsökt rörelsespråk i allt från smidiga djuriska rörelser till rullande kullebyttor. Stephanie Chen Gundorph gestaltar flott en farlig Satan i en stark och spännande duo med Ryan Tomash.
Men den finns även fascinerande och bildrika gruppdanser med bland annat fyra arga kvinnor som påminner om livliga troll, tjuvar som vilt snurrar runt i hysteriskt högt tempo. I inslaget Korsets väg ser vi männen tungt och bestämt ta farväl av kvinnorna, som om det var en tolkning av musikens titel Hyklarna – i kostymer av bly.
Stämningen skiftar i den mer lugna och fredliga andra akten med titeln Purgatorium: Kärlek”, där Vergilius uppmärksammar Dante om vikten av att älska. Ett stort foto präglar scenbilden. Det visar ett palisanderträd som då och då ändrar färg som en symbol för övergående skeenden.
Men andra akten handlar också om att se tillbaka på livet och återfå renhet bland annat genom bön. Bönen hör vi i musiken, som i den andra akten bär en stark mellanöstlig prägel med markanta trummor i orkestern och inspelade sångstämmor från Adès Synagogen i Jerusalem, där de sjunger en syrisk-judisk morgonbön.
Vi ser också en glimt av Dante i positioner som liknar bön och även i snurrande steg som ger associationer till dervish-dans. En pojke och en flicka i lekande dans påminner Dante om hans första möte med sin stora kärlek Beatrice.
Vi får också se hur hans ihållande, men frustrerande oförlösta kärlek till den unga vuxna Beatrice gestaltad högt på tå av Emma Riis-Kofoed.
I det verkliga livet dog Beatrice som bara 24 år gammal. I andra aktens avslutning förenas Dante och den himmelska Beatrice alias Astrid Elbo i en vacker duo med uppfinningsrika steg till den paradisiskt klangfyllda musiken, som påminner om den fortsatta resan mot tredje aktens Paradis: Poema Sacro.
Här träffar Dante Beatrice inne i ett mer abstrakt sceniskt universum fylt med dynamiska himmelska kroppar iklädda vita latex-trikåer. Över danserne i det tomma scenrummet hänger en skärm, där filmprojektioner av planetariska cirkelmotiv ger associationer till himmelsrummets stora cirklande universum. I den komplexa orkestermusiken spelas då uppåtgående himlasträvande tonserier.
Precis som i filmen rör sig dansarna i cirkelmönster på scenen, när de snurrar runt eller faktiskt snurrar runt som i en karusell. Tempot är högt i de många grupperingarna, men dansen utstrålar även en stark ömhet i den avslutande mjuka duon mellan Dante och Beatrice, innan Dante står ensam kvar.
Det är en fantastisk såväl stegmässigt som musikalisk resa som man upplever i The Dante Project, som är ett mycket lyckat samarbete mellan verkets alla skapande konstnärer.
Den välregisserade baletten blev på premiäraftonen enormt väl dansad över lag, då man till och med anade en smittande entusiasm och glädje hos dansarna över att få vara en del av detta stora och länge efterlängtade nya verk. Och det var glädjande att få höra Det Kongelige Kapel tolka Thomas Adès mångsidiga balettmusik dirigerad av Robert Houssart.
Det är tack vare Annie & Otto Johs. Detlefs’ Fond, som uppsättningen av The Dante Project med Den Kongelige Ballet har möjliggjorts. Från samma fond kunde Nikolaj Hübbe under applådtacket ge kårdansaren MacLean Hopper 25.000 kr som ”bedste kollega” i kompaniet, medan den enormt begåvade solodansaren Ryan Tomash välförtjänt mottog ”den store kunstnerpris” på 100.000 kr.

Vibeke Wern