Roligt, härligt, men sen lite för vagt och inåtvänt

Det är lätt att sluta Event till sitt hjärta. Det kan väl ändå inte bara bero på anspelningarna i barocken i kostymer och den stora mattan som är dansplats? Bidrar gör det förstås, alla dessa svängande volangkjolar och brokiga mönster i snitt som exponerar dansande kroppar som mest smickrande. Det känns både som den sällskapsdans som den så kallat akademiska dansen ännu var under 16- och 1700-talet, samtidigt lite som dagens ballroom där det är fritt att hänga på, lite som man vill.
Hur mycket det är improvisation och hur mycket det är koreograferat kan diskuteras. Koreografen James Bachtelor skriver själv om verket att det improvisatoriska hänger samman med sociala aspekter av rörelsen. Dansarna har en rad – av allt att döma – fastlagda rörelser eller rörelsefraser, men de kombineras beroende på hur de tio dansarna går in på den mönstrade dansmattan, deltar, solo, som par, lite olika, och sedan stiger av mattan och intar en väntplats. Och så in igen! Rörelserna används improvisatoriskt av dansarna, som i ett mjukt pulserande och roterande öppnar dörrar och fönster mot dansens äldre historia.
Det ser roligt ut, det ser härligt ut! Kostymerna ger associationer till Yinka Shonibare, som använder afrikanska vaxtryckta tyger till kreationer i 1700-talsstil, som en samtidigt subtil och mustig påminnelse om den koloniserade världens eget konstuttryck och hur det negligerats på kolonisatörernas kontinent. I sin färgrikedom och liksom nonchalanta stilmix ger Idah Sandersons kostymer en känsla av att man dykt i utklädningslådan som på lek. Kombinationen långa volangkjolar och sneakers sticker hål på all historisk högtidlighet. Morgan Hickinbothams musik sväller och smalnar, rytmiserar och planar ut med en bultande taktfasthet i botten. Frågorna kring minimalism och maximalism tycks glida samman, vilket också Bachelor säger om sin dans: ”folk säger att min dans är minimal, jag skulle uppriktigt sagt vilja kalla Event för maximalistisk… jag älskar att tänka på dessa frågeställningar om skala, täthet och perspektiv.” Det samma kan sägas om musiken.
Det andra verket som Norrdans turnerar med, Everlasting, bygger också på improvisation, men koreografen Jeanine During arbetar mer i linje med hur samtida dans vanligtvis tacklar frågeställningen. Hon vill se dansarna som ”koreografiska tänkare, och inte bara några som utför formbestämda rörelser”. Men det blir inte lika intressant att titta på för en publik! Det blir just så oriktat och vagt och ger en känsla av att tiden runnit förbi. Den inledande monologen, framsagd av en dansare med ryggen åt publiken, sänker temperaturen (och intresset) redan från början.
Kanske det är orättvist att den färgrika, levande och inbjudande Event dansas först? När man efter en kort paus kommer tillbaka till Everlasting känns det som luften gått ur projektet, och titeln ”everlasting” leder tankarna till upprepning, leda och långtråkighet.
Jeanine During är New York-baserad och har länge samarbetat med Deborah Hay. James Bachelor, liksom Morgan Hickinbotham, kommer från Australien men är verksamma i Europa. Kanske detta inte har någon större betydelse i en internationell dansvärld, men tanken gnager. Den kontinent som länge kallades den Nya Världen och stod för modernitet, inte minst inom dansen, kan känns något ålderstigen och fast i gamla spår.

Nu närmast ger Norrdans Everlasting Event på Härnösands Teater den 10/11, Storsjöteatern, Östersund 14/11, Kulturens Hus, Luleå 21/11, Christinasalen, Piteå 23/11, Haparanda Folkets Hus 26/11, Nordanå teater, Skellefteå 28/11, Medborgarhuset, Lycksele 30/11.

Margareta Sörenson