Barock afton med Norrdans

Norrdans turnerar i höst med Everlasting Event. Det är en helaftonsföreställning bestående av verk av två olika koreografer, James Batchelor från Australien och Jeanine Durning från USA. Den gemensamma nämnaren för de båda koreografierna är att de innehåller avsnitt som improviseras under föreställningen.
Kvällen inleds med James Bachelors Event. Scenrummets tak har sänkts med en genomskinlig platta som släpper igenom ljus i varierande färger. Dansarna kommer in två och två tills hela ensemblen, tio dansare (en saknas), är på scenen. De bär barockinspirerade dräkter med stora svepande volangprydda kjolar eller kortbyxor. I böljande rörelser följer de varandras kroppar, två och två, ansikte mot ansikte. Också musiken, av Morgan Hickinbotham, böljar. Dansarna formerar sej till led, faller ut och in i ledet som hamnat på diagonalen över scenen. De bildar en cirkel, det påminner om folkdans, eller en menuett. Allt känns som en enda lång andning. Stämningen bryts när två dansare , ensamma på scenen, börjar ta små, trippande hoppsasteg. De studsar runt, skiljs, närmar sej varandra. Ljuset ändras från rosa till lila. Flera kommer in och gör samma hoppsasteg. De virvlar runt som dervischer i trance, gör egna tolkningar, lägger till armar, byter av varandra och undviker nogsamt att kollidera. Max fem är på scenen samtidigt. Gissningsvis är det här koreografins mest improviserade moment. Musiken ökar i volym men håller hela tiden samma rytm, en evighetsrytm. Takljuset släcks och dansarna syns som silhuetter belysta endast från fonden, varpå ljuset skiftar till infrarött. Dansarna fortsätter med hoppsastegen och det börjar bli monotont. Plötsligt blåser det in rök på scenen, det känns som en nödlösning. Musiken blir lugnare, dör ut och det blir mörkt.

Jeanine Durnings Everlasting – a new love har väckt debatt. I en recension i Aftonbladet skåpar Cecilia Djurberg ut verket som ett daterat uttryck för ”amerikansk teoritung postmodern koreografi”. Josefin Wikström bemöter henne i DN med att dansen måste ”få svängrum att utforska sig själv utanför inrutade föreställningar om vad dans är”.
Själv hade jag roligt, roligare än på länge på en dansföreställning och njöt av det absurda upplägget.
Scenografin med det sänkta taket som släpper igenom ljus i olika färger är likadan som i Event, men det är mer stök på scenen. En trälåda står mitt på golvet, ett märkligt gardinarrangemang är uppsatt till vänster, en presenning eller något liknande ligger och skräpar på scengolvet.
Innan publiken ens har kommit in efter paus går en dansare omkring på scenen och pratar på engelska i en mikrofon. Han säger välkommen, talar om vad föreställningen heter, säger att den har nog börjat nu och kommenterar var på scenen han står i förhållande till olika saker.
Hela ensemblen kommer in, går, står eller gör konstiga improviserade rörelser för sej själva, utan kontakt med varandra.
Så småningom ställer de sej två och två, den ena utför en improviserad dans framför den andra som inte rör en min. Det är som ett utdraget kontaktförsök – se mej, hör mej, svara mej. Den som dansar jobbar intensivt men får inget gensvar.
Dansarna börjar undvika varandra och går ifrån varandra.
Då och då flyttar någon på trälådan. Musiken är orytmisk, bara entoniga ljud och utdragna ackord. Ibland släcks ljuset och allt blir svart i någon sekund.
Så småningom blir ljudet intensivare och går över i någonting som mest liknar motorvrål. Dansarna upptäcker varandra. De bildar en cirkel, tar tag i varandra och går runt. Det uppstår möten. Några kramas, kommer nära varandra.
Koreografin är som en intensiv gestaltning av hur svårt det kan vara att mötas och att göra sej förstådd, men att till sist nå fram.
Killen som pratade i början av föreställningen tar mikrofonen igen och börjar prata om vad han känner. Det hörs knappt vad han säger, han verkar trött.
Vad postmodernismen beträffar, så kanske det, om man med postmodernism menar att dansen har frikopplats från musik och rytm och att koreografin saknar en berättelse som kan formuleras med ord. Men är det bättre med dansare i tåspetsskor som gestaltar sagor och har klätt ut sej till prinsar och prinsessor? Och tar man inte ifrån dansen dess unika förmåga att förmedla känslor och förnimmelser om den inte kan få vara bara dans och fysiska uttryck?

Everlasting Event
Event
Koreograf: James Batchelor
Musik: Morgan Hickinbotham

Everlasting – a new love
Koreograf: Jeanine Durning
Musik: Tian Rotteveel

Dansare: Leila Verlinden, Jonathan Starr, Chang Liu, Sam Huczkowski. Lander Casier, Kevin Julianto, Damini Gairola, Alberte Buch Gøbel, Sierra Kellman, Dengling Levine, Elia Zahnd
Scenografi och ljusdesign: Chrisander Brun
Kostym: Idah Sanderson

Scen: Sundsvalls teater/Norrdans på turné
Kommande föreställningar: Härnösand 10.11, Östersund 14.11, Luleå 21.11, Piteå 23.11, Haparanda 26.11, Skellefteå 28.11.

Karin Kämsby