Inne i Hammershøis bilduniversum

Dansk Danseteaters nya föreställning Leaning Tree är ett både intressant och enormt lyckat samarbete med den brasiljanske koreografen Fernando Melo, den danska kompositören Signe Lykke och symfoniorkestern Copenhagen Phil. Men även Raphael Frisenvænge Solholms och Fernando Melos mobila och hela tiden föränderliga scenografi är en mycket viktig och i det närmaste koreograferande medspelare i Leaning Tree, som effektfullt fokuserar på att skapa både rörelsemässiga, visuella och auditiva rum. Rum, som avspeglar ett yttre och ett inre liv.
Den danska konstnären Vilhelm Hammershøi, som i sina målningar just skapar spänning och mystik via sina rumskompositioner, med de öppna och stängda dörrarna, användningen av ljus och skugga och ett sätt att delvis förtiga människors inre liv, har varit en stark inspirationskälla till föreställningen. Precis som i Hammershøis målningar är scenografi och kostymer hållna i dämpade färger. Det råder både mystik och magi i Signe Lykkes mycket fint instrumenterade musik. Dessutom tillkommer en extra förtrollande idé, att kompositören har delat upp symfoniorkestern i små ensembler, som dels är placerade i Skuespilhusets lilla orkesterdike, dels mitt i publiken, på golvet och på balkongerna, så att man som publik upplever den stämningsmättade och delikata musiken som ett akustiskt surroundsound.
Redan i den inledande scenen får vi vara med om en intressant blanding av liv, död och ett drömlikt universum, när en sovande dansare ligger på ett bord, innan åtta dansere likt ett myllrande liv tränger in i rummet. En annan dansare tar över den sovandes plats på bordet med den vita duken och försvinner ut ur sin jacka, som ligger kvar på bordet som ett yttre tomt skal av ett ett tidigare liv.
Liksom man på många av Hammershøis målningar kan se en kvinna läsa ett brev, utgör ett brev omgärdat av mystik viktig rekvisita i Leaning Tree. Brevet öppnas och det leder bland annat till en konfliktfylld duo mellan en man och en kvinna.
Raffinerat leker Fernando Melo med illusioner genom hela föreställningen. Med väggkulissen, som kan vikas och köras fram och tillbaka på scenen, skapas intressanta perspektiv och storleksförhållanden. Hela tiden ser vi också omväxlande den geniala vikbara och rörliga väggkulissen från fram- och baksidan, som om det vore en del av livet självt, som vi iakttar både inifrån och utifrån. Mycket effektfullt och raffinerat uppstår och försvinner fönster i väggen, där en dansare kan spegel-dansa med sig själv eller med en eller flera dansare bakom rutan.
Det blir en lek med tyngdkraften, när en dansare hänger med huvudet neråt på väggen, som om det var frågan om, vad som egentligen är upp eller ner i tillvaron. Men det är också magiskt, när dansarna iförda stövlar, som är fastspända i golvet kan luta och svaja omkring i vilda extrema positioner med överkroppen utan att välta omkull. Hammershøi målade inte bara interiörer, men också landskap med träd. Som en antydning till titlen Leaning Tree påminner detta just om en grupp träd i vinden, när de sju dansarna med utsökta rörelsekvaliteter står fastnaglade vid jorden och svajar. När stövlarna till slut står ensamma kvar på scenen, är det på samma vis som med jackan i inledningen, som spår av ett tidigare liv.
Det är totalt tio härliga dansare (Jessica Lyall, Edward Pearce, Lukas Hartvig-Møller, Bradley Waller, Leticia Silva, Yi Shao Li, Kristin Bjerkestrand, Lúa Mayenco Cardenal, Merete Hersvik, Jens Schyth Brøndum) som medverkar i föreställningen, där de inte bara dansar, men även styr scenografin. Den unga dirigenten Christian Øland styr med säker hand den stora, men utspridda orkestern, som så flott trollar med klangfärgerna.
Sedan den 1 april i år har Dansk Danseteater haft spanske Marina Mascarell som konstnärlig ledare. Först under det kommande året börjar hon sätta sin prägel på kompaniets program. Det är den avgående svenska konstnärliga ledaren Pontus Lidberg, som vi har att tacka för idéen till det mycket framgångsrika samarbetet mellan Dansk Danseteater, Copenhagen Phil, koreografen Fernando Melo och kompositören Signe Lykke. Man skulle gärna ha unnat Pontus Lidberg att ha fått uppleva denna fantastiska premiär under sitt eget ledarskap.

Vibeke Wern