I klanernas svarta tid

Inte stjärnögd utan klarögd. Unga Klara gör inte en romantisk tolkning av dramatikens mest älskade kärlekshistoria. Blind men stark, är kärleken bara en av flera bitar i ett pussel som avbildar makten och människorna.
Ur röken, dunklet och lyktors sken väller stora textmassor fram i denna uppsättning. I Shakespeare för en ung publik brukar ordlekar och fräcka, ofta krångliga, vitsar tas bort. Men icke. Unga Klara går sin egen väg och spelar Göran O Erikssons översättning, dock i viss bearbetning. Regin av Gustav Deinoff lever i symbios med Mari Carrascos koreografi och ger Romeo och Julia en böljande andning på en enkel liten podium-scen med publiken på fyra sidor runt om.
Tempo och puls vilar tryggt i Mikael Karlssons musik, som mer än något annat placerar dramat i en gången tid, men ändå är hotfullt aktuell. Mellan ”en dödsmärkt kärlek” och ”föräldradårskap” pumpar saxofoner sitt beat så att det känns som basunstötar vid Jerikos murar. Karlsson, som gjort mycket musik till samtida dans, kombinerar suveränt stora drag med finstilta passager i en säker känsla för scenisk dynamik.
Och murar ska störta i denna klassiker. Först efter fem unga människors bråda och onödiga död, kan de stridande klanerna försonas – kanske. I denna rörliga, röriga och rörande tolkning finns en suddighet, en ungefärlighet. Är det kanske ett kodmeddelande till publiken: haka inte upp er på alla personerna i den här pjäsen och handlingens vinklar och vrår – låt dig sköljas med av helheten i en klassiker om systemfel som krossar individen.
Nio skådespelare gör alla rollerna, fixar till hår och kläder så att de kan spela minst två, ålder och kön oavsett. Richard Sseruwagi är den ömmaste amma, Annika Kofoed den mest oresonlige patriark. Bara Julia, Nina Rashid, och Romeo, Myra Neander, stannar i sina roller och den uppflammande förälskelse som dömer dem till iskall ensamhet och döden. Som då, så nu, i klanernas svarta tid.

Texten är tidigare publicerad i Expressen 13 oktober.

Margareta Sörenson