Fantastiska dynamiska ensemblekoreografier ilar förbi

Att samla ihop kortare verk till en ”afton” är en mycket gammal tradition för operahus. Ibland ger det ett utmärkt tillfälle att låta yngre och inte så etablerade koreografer ta plats på en stor och ryktbar scen. Ibland mixas nytt och oprövat ganska omaka med äldre och solitt. Och ibland blir en sådan mix närmast grym, som nu i september där Crystal Pites bländande verk till Vivaldis De fyra årstiderna tas upp igen på Paris-operan och nästan slår ihjäl två nya verk.
Inte många operascener i världen kan ställa sextio högt kvalificerade dansare på scenen i ett verk som Crystal Pites The Season’s Canon från 2016. Men Paris-operan kan, och gör det. Detta operahus kan inte beskyllas för att endast luta sig mot gamla törnrosor och svandun, även om de också står på repertoaren. Och det är fantastiskt att se detta verk utan minsta soloinslag bli som en väldig konsert för kroppar i organiskt samspel. Max Richters bearbetning av Vivaldis älskade – men kanske något slitna – årstider är lite lekfullt tillbakalutad – ibland med långa sekvenser Vivaldi ”på riktigt”, ibland bara som några välbekanta pulsslag, som från fjärran. I några särskilt intensiva partier flyger dansarna i ilfart över scenen och fångar själen i musiken med ett nästan aggressivt utspel. Alltid i grupp, alltid ovanligt många på en gång och samtidigt. Oförglömligt.
Men det starka verket av Crystal Pite avslutar aftonen och lyckas radera ut minnesbilderna från de två första styckena. Kanske de skulle har verkat ha en tydligare profil i ett annat sammanhang, men här blir de liksom överkörda av ett sällsamt välkomponerat, väldansat och dynamiskt verk. En dansande tanks som kör rakt fram och inte väjer för något.
Vad vore Marion Motins The Last Call utan all sin ljusdesign, utformad av koreografen själv? Hon kommer från hiphopens värld och har också varit dansare bland annat till Angelin Preljocaj. Madonnas turné MDNA arrangerades av Motin, och stort anlagd ljussättarkonst präglar detta nya verk som kombineras med en street-influerad antydd berättelse kring en telefonkur. Där telefonen ringer – vem svarar? Unga människor i träningskläder skissar ett skeende – men bortsett från det effektfulla ljuset är verket egendomligt platt och uttryckslöst.
Opéra Garnier gör ett visst nummer av att aftonens tre koreografer alla är kvinnor. Sant, så också Xie Xin, som sedan 2014 har ett eget kompani i Kina. Hon har ofta anlitats av europeiska dansscener, och kanske är det för att det ser så ”kinesiskt” ut. Tanken går till bildkonsten i Kina med sin fascination för naturens dimmor, berg och gryning. Xie Xin utvecklar traditionen abstrakt, men, tyvärr, också vagt i Horizon. Tid och plats löses vackert upp, dansarnas rörelser är flytande, mjuka till Sylvian Wangs musik.
Det är nästan smärtsamt och orättvist att två hyggligt välgjorda verk som The Last Call och Horizon liksom blåser bort i vinddraget från Crystal Pite. Men så är det.

En längre text om Crystal Pites The Season’s Canon finns i Danstidningen 1/2020.

Margareta Sörenson