Blå toner och mänskligt hopp

Kring Oona Doherty har det vårdats en bild av en partytjej som sent omsider taggat ner och blivit koreograf. Att hon blev petad från dansutbildningen i England, att det blev mycket droger. Nu är hon 36 år och har en handfull koreografier bakom sig, flera omtalade, och har nu senast gjort ett verk för tolv dansare, Navy Blue, som gästar Dansens Hus i Stockholm på vägen mellan Norge och Tyskland.
Och visst är det fint gjort, även om jag kan tycka att verket delar sig i två halvor, där den första är avgjort mer helgjuten. Naturligtvis spelar det sin roll att musiken till den första halvan är Sergej Rachmaninovs pianokonsert nummer 2, exceptionellt högladdad med stora känslosvall, av kompositören som ibland kallats ”två meter ryskt svårmod”, han var nämligen 1,98 lång. Doherty samlar tolv dansare i blåkläder på scenen, och till denna dynamiska musik dansar de – alltid helt unisont – på rad, i ring, i grupp hur människor mötas och skiljas. De darrar och skälver ena stunden, bugar sig smidigt och vällustigt den andra. Det blir starkt gripande när tolv människor, män, kvinnor, olika åldrar, springer för livet och försöker ta tag i varandras händer, men missar.
Människor, helt enkelt, vanliga, olika och lika; man försöker hålla ihop och bistå varandra, men utgången är ändå viss. Bilden växer tätare och bilderna i betraktarens huvud fortplantar sig till bilder av jorden vi lever på och av. Myllret av människor i blåkläder associerar till vanligt folk, ett arbetslag, en politisk aktion, levande människor, levande så länge livet varar. Så småningom smäller enstaka skott och en efter en faller dansarna till golvet. Vid fallet flyter en blå fläck fram under den fallna kroppen. ”Fläcken” är av blått ljus, dagens ljussättning är förbluffande. Snart fylls hela golvet med blått, inte vatten, utan ljus som rinner och sipprar ut över golvet och liknar vatten.
Verkets andra del har övergivits av Rachmaninov, och indieartisten Jamie xx står för resten av musiken, betydligt mer lik dagens gängse musik för den samtida dansen. Den strikta strukturen av unison dans och överväldigande musik från första delen är bruten och resten av Navy Blue, i flytande blått, blir en visserligen ilsknare men ändå mer försiktigt utvecklad anklagelseakt mot alla dåliga krafter som motverkar mänskligheten. En lång lista med ondskefulla personer och företeelser talas fram, det tangerar humor, men är mest uppgivet liksom slutet där en avslutande gruppkram är mänsklighetens hopp.
Men för den första delen av Navy Blue är det bara att hissa flaggspelet, hurra och kasta mössorna i skyn.

Margareta Sörenson