Dansen ger en självklar möjlighet att hantera drömskt icke specifika känslor

I Göteborgs Folkteaters uppsättning av Strindbergs Ett drömspel har regissören och koreografen Örjan Andersson valt att ha en ensemble av både skådespelare och dansare. Anledningen till det valet känner jag inte till, men för mig som åskådare är den också av mindre betydelse. Exempelvis kan anledningen vara teaterhistorisk, att bryta mot 1900-talets extrema renhetssträvan där varje yrke och var uttrycksform skulle stå rena från varandra. Att, som här, låta dansare agera och skådespelare dansa blir då ett sätt att vända ryggen åt såna låsningar. Även om det är ganska tydligt vem som vilar i vilket uttryck. Eller så kan det röra sig om en ren undersökning av var gränserna för vardera uttrycksformen går. Om jag än reflekterar över gränser, ”gränsöverskridande” och yrkesroller, så är det sceniska resultatet och hur väl det förmedlas till mig som åskådare, vad jag bär med mig. Den här artikeln tar därför bara upp vad jag ser, hör och erfar.
En ljus scen, golv och väggar ljusbeige, ulliga. Golvet har en rektangulär öppning – dagen innan har vi just fått meddelande om ett slukhål i Göteborgs närhet. Golvöppningen ger association till slukhål, men också till den sänkhåv som omtalas pjäsen igenom. Det undermedvetna, det omedvetna, den jordiska dragningskraften. Människorna upprepar sina tankar, presenterar dem som egna fantastiska drömmar. Men den egna stora upplevelsen är bedrägligt lik de andras. (Hur långt från dagens polarisering! Och samtidigt så nära). I öppningsscenen markeras det allmängiltiga av en gemensam kostymering: alla bär en cowboyinspirerad jeanskostym med boots och Texashatt – ett mode som försätter pjäsen i en gången men inte avlägsen tid. Associationen till modekostym understryker hur alla befinner sig i samma situation trots att var och en upplever sig unik.
Scenbyte: samma rum men den enhetliga jeanskostymen utbytt mot åtskiljande kläder och kostymer.
Den förhoppnings- och förändringsfulla frågan efter Viktoria, sänkhåven i fel gröna ton – förvandlad till otillräcklig tröstkudde. Människorna i personliga kreationer, var och en i sitt universum, likafullt med samma fråga, samma önskan att förstå: att någon annan ska ge svar – på vad? På livets gåta? Frågan för svår att formulera, för omöjlig att besvara.
Skådespelare och dansare – dramaturgen Magnus Lindman har bearbetat och komprimerat texten; dansinslagen öppnade min förmåga att reflektera över det sceniskt och tankemättat kondenserade skeendet. Några talande dansinsatser som jag tackar för.
Drömspelets allmängiltighet betonades av att samtliga medverkande var i lika grad närvarande i uppsättningen. Att dansare talade eller skådespelare dansade märktes knappt. Det vill säga, dansen bar en närmast självklar möjlighet att hantera drömskt icke specifika känslor. Ordens kraft vänder sig till oss med en direkthet som vädjar till en form av förståelse att acceptera eller förkasta. Där bär dansen på någonting som på annat sätt öppnar för fantasins och inlevelsens förmåga till förståelse. I den här uppsättningen gav dans och agerande varsitt bidrag till en gemensam både upplevelse och förståelse. Drömspelet är komplicerad nog och jag fick med mig en god inblick i vad unicitet och/eller samspel har för inverkan på oss människor. Ja nog är det synd om oss, oförmögna att skilja väsentligt från futilt. Var och en fast i sin bubbla – eller sin lilla bit av den gemensamma bubblan. Slutbilden: alla i samma djupa koncentration över varsin digital uppkoppling.

Ett Drömspel ges på Folkteatern till och med 21 oktober.

Lotta Harryson