Hybridiserad dockmakare Gepetto förvandlar barn till Pinocchiodockor

Det är inte så ofta som en luttrad teater- och danskritiker kan säga: Jag har aldrig sett något liknande! På dockteaterfestivalen i Charleville-Mézières, dockteaterns Mecka i Europa, kan man förvisso se flera produktioner höja sig över mängden, men denna Pinocchio är något alldeles annorlunda.
Ämnet, Pinocchio, är närmast slitet, inte minst inom dockteatern, men Alice Laloy tar ett radikalt annorlunda grepp. Hon har gjort två tidigare versioner av uppsättningen, nr 2 spelades i Avignon för två år sedan, och gärna hade jag sett dem för jämförelsens skull. Men denna Pinocchio står också helt för sig själv: utan text, men med desto mera undertext i all sin rituella omsorgsfullhet.
Tio Gepetto försöker vid varsitt versktadsbord skapa en docka som ska börja leva. Tio ”riktiga” barn kommer tågande i vita pösiga kroppar, som en docka utan kläder och tar plats på varsitt bord. Varvid Gepetto-personerna, lika många skådespelande män som kvinnor, sätter i gång. Borden kopplas samman med en slang med tryck, som möjliggör sprutmålning med vit färg av barnen. Trådar ”sys” på fötter, knän och armar, stora dockögon fästs utanpå barnens egna ögon. Munnarna målas signalröda. Det går sakta, men man har mycket att titta på. Allt sker samtidigt och två unga trumslagarpojkar anger takten och byten av moment. Det är rituellt och stramt, men det finns också gott om tid att fundera: alla tio vuxna vill ha ett levande barn utifrån sin docka, alla eftersträvar ett barn som ser ut som ett Barn – hur tänker vi, egentligen? Hur är det med respekten för individen? Också barnets individuella domän?
Får man göra så här med barn i ett offentligt rum, hinner jag tänka också. Några i publiken går, det ser ibland rätt hemskt ut när en Gepetto lyfter sin lealösa Pinocchio och lägger henne på bordet. Inga som helst anspelningar på sex eller pedofili – det behövs inte, vi har dem alla inne i huvudet. Men allt ser disciplinerat ut, och barnen spelar verkligen sina kroppsroller väl. Vad det är för färg som sprutas på dem – också i ansiktet – kan man undra, men något säger mig att alla hänsyn tagits. Barnen måste höra till en gymnastik- eller dansgrupp – de är noga koreograferade av Cecilie Laloy, och mot slutet när de börjar röra sig som självständiga små människor är koreografin nog så komplex med skakningar, spasmer, vinglande och fall. Och till slut står de på egna ben, och återvänder till ”sin” Gepetto, som kramar om sitt barn som varje vuxen borde göra.
Hela uppsättningen börjar med att tio barn stormar in i vanliga kläder, dragandes en traktorliknande musikmaskin, en slags garant för att dessa barn är vanliga, rörelsebenägna barn. Det de gör på scenen är inte mer udda än all världens alla små balettbarn som uppträder vältränat med sin dans.
Så vad gör vi med barnen? Collodis konstsaga om dockmakaren och hans skapelse har också i denna version kvar sin kärna av skapandets problematik, både konstnärligt och moraliskt. Men här vidgas frågeställningen mot vår tid, prestationskraven, önskemålen om att passa in, att inte avvika, att prestera – och, självklart, övergreppen och utnyttjandet.
Det är estetiskt mycket anslående scenkonst, vacker i sin dunkla färgskala av grågröna verkstadsrockar, med alla de kritvita barn-dock-benen som lyser. Så småningom gula barnmössor, hängslen och randiga tröjor – riktiga barn! Och någon slags tacksamhet för den där sista avslutande kramen, långt ifrån sentimental, utan just den värme som behövs för att små, nya människor ska bli riktiga människor.

Margareta Sörenson