Det romantiskt sublima uppstår ur igenkänningen

Hur det romantiskt sublima uppstår ur igenkännandet och mirakulöst kan upplevas i August Bournonvilles mästerverk Sylfiden.

”Jag tror, att jag i dag har kommit på början till min skotska symfoni i det gamla kapellet.” Det skrev Felix Mendelssohn-Bartholdy den 26 juli 1829 efter att ha besökt ruinerna av Holyrood Abbey i Edinburgh. ”Det växer gräs och murgröna här på det ödelagda altaret där Mary kröntes till drottning av Skottland”
Mendelssohn var bara 21 år gammal, när den ljusa kvällshimlen likt i en gotisk scenografi lät de vittrande klostervalven bilda motiv för den klangbild, han kom att utmåla i sin Symfoni nr 3:s första sats; en förgänglighetens scen, som var kvintessensen av romantikens metafor om människans förhållande till naturen, och även den skotska, som tack vare Sir Walter Scotts historiska romaner, nationens frihetskamp och dess barska landskap – blev synonymt med.
Knappt 200 år senare ljuder Mendelssohns tonfantasier både högspända och sorgset melankoliska från orkesterdiket, där Martin Yates i spetsen för Det Kongelige Kapel också frammanar dramat i Sylfiden med en enastående klarhet och övertygelse i den version som kompositören Herman Løvenskiold och koreografen August Bournonville skapade för Den Kongelige Ballet 1836. den balett, där även handlingen föregår i Skottland, är världens äldsta överlevande och även definierade för Den Kongelige Ballets konstnärliga identitet.
På pappret verkar kanske sammanställningen av det 20:e århundradets stora balettkoreograf George Balanchines Skotska symfoni från 1952 till Mendelssohns symfoni och Bournonvilles Sylfiden som en intressant idé, men i verkligheten, och på scenen, är den mindre övertygande.
Skotsk symfoni (Den skotska symfonin) är, trots sin autentiska musikaliska förlaga och ett fint adagio med en glimt av poesi och mystik, en ytlig pastiche för 19 dansare med återanvända steg, kombinationer och finaleffekter från andra, mer pregnanta arbeten av George Balanchine. Ett vykort från Edinburgh till New York, där August Bournonville omnämns för stunden, då två skottar i kilt hoppar fram mot publiken i Den Kongelige Ballets signatursteg, ett så kallat ”grand jeté en avant”, och i den flyktiga glimt när ballerinan i Skotsk symfoni intar positioner, som är karakteristiska för titelrollen i Sylfiden.
Det finns inga intentioner eller någon meningsfull dialog verken emellan, men med tanke på den tomma estetik som råder i Skotsk symfoni framstår Sylfidens konstnärliga kraft med en kanske ännu starkare klarhet, där Bournonvilles genialitet, men även motsatserna i hans egna, alltför mänskliga, erfarenheter, frestelser och tvivel, ledde till den slutgiltiga konstnärliga utformningen av den franska romantikerns idévärld.
Inte bara ett mästerverk, men ett fulländat konstverk, där du varken kan lägga till eller ta bort något utan att skada integriteten och spänningen i Bournonvilles i detalj koreograferade baletteater, där slående scenbilder, precisa mimiska dialoger och klassisk dans samlas i ett högspänt drama.
Det hedrar Nikolaj Hübbe som regissör att han här har tagit ett steg tillbaka och låtit verket tala för sig själv, men i en kongenial scenografisk tolkningsram antyda nya lager av tolkningar av Sylfiden som ett existentiellt drama med den manliga huvudpersonen James känsloliv som en parallell till den ombytliga naturen, där det även råder ondska och destruktion.
Anja Vang Kragh och Mia Stensgaards design följer inte den historiskt realistiska ”nordiska Sylfiden” och heller inte en naturalistisk förebild, men utgör ett symbolprisma för Sylfiden, som med sin utgångspunkt i James’ ödesdigra spleen är en extatisk och melankolisk beskrivning av lidelser, sensualitet och svek, kärlek och förödelse. Det är också ett sätt att skildra kroppens lust och en splittring mellan fysisk och andlig kärlek, som står öppen för alla tolkningar.
Stephanie Chen Gundorph är en fjärilsaktig, men även vidunderligt kvinnlig och känslosam sylfid på många sätt den allra vackraste jag har sett. Såsom hon determinerat sträcker fram sina sköna liljevita händer mot Alexander Bozinoffs ödesmärkte James, anar vi både hennes förförande doft och den oemotståndliga kraft som varken han eller hon råder över.
En storm av känslor, hopp och drömmar om att bli ett med den älskade, för dem mot varandra i en oundgängligt öde, och som beskrivs poetiskt gripande i en frodig, men även farlig, labyrintisk värld av förförande blomsterdofter och växande träd med långa nedhängande grenar och långa smala blad. Ett hjärtats paradis, som James tränger allt djupare in i tills han och Sylfiden slutligen står ensamma inför varandra i den skogsglänta, där den sublima tragedin blir till de bådas undergång.
Med poeten Charles Baudelaires ord:
”Romantiken präglas varken av ämnesval eller någon exakt sanning, utan av sitt sätt att känna. Man har sökt dess yttre drag, men det är bara i dess innersta som det är möjligt att finna den.”
Man skulle kunna tillägga att det romantiska kan uppstå i återseendet och upplevelsen av Sylfiden.

——————–

Sylfiden
Koreografi: August Bournonville
Iscenesættelse: Nikolaj Hübbe
Musik: Herman Løvenskiold
Scenografi och kostymdesign: Anja Vang Kragh og Mia Stensgaard

Skotsk symfoni
Koreografi: George Balanchine
Musik: Felix Mendelssohn-Bartholdy
Scenografi och kostymdesign: Michael Melbye

Det Kongelige Teater, Gamle Scene, Köpenhamn, spelas till den 21 september.

Alexander Meinertz