Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 18 april 2024

Transkroppar i både tyst ljudlig protest

2023-09-05

Fakta:

Namn: Atlas Da Boca (1 september)
Regissör: Gaya de Mederios
Ensemble: Samarbete & gestaltning / dans: Ary Zara, Gaya de Mederios, design: Joao Emediato Scenografi och ljus: André Campos Ljud: Milton Estevam Kostym: Naara Saturnios
Plats: Dansstationen i Malmö, en del av festivalen Stolt scenkonst

Det börjar med tre minuters total tystnad, efter att Dansstationens Lars Eidevall läst upp en längre text som börjar: ”Kulturen vägrar låta sig nedmonteras. Den 1 september 2023 tystnar Scenkonstsverige i en nationell manifestation för en hållbar och långsiktig kulturpolitik, för bättre ekonomiska och strukturella villkor och för bevarandet av kulturens ekosystem.” Sen fortsätter texten, och därefter, tre minuters tystnad.
Runt arenascenen – extra stor denna dag- sitter publiken, dödstyst, och tittar på den tomma scenen – en utmärkt symbol för sakernas tillstånd.
Sedan tar två dansare, Ary Zara och Gaya de Medeiros, plats på scen i föreställningen Atlas da Boca som utforskar två transkroppar genom munnen som symbol mellan det offentliga och privata, mellan tystnaden och ordet. En manlig rollkaraktär i tröja och shorts, en kvinnlig rollkaraktär i urringad klänning gestaltar sina roller med förväntade- och oväntade uttryck, snabbt och intensivt.
De två går in i scenens halvmörker med olika varierande duetter, i groteska, ibland aggressiva rörelsemönster, den kvinnliga lyfter den manliga rollkaraktären/dansaren, vänder honom upp och ner, hit och dit. Snart blir det kolsvart på scen, dansarna försvinner in i detta mörker, en mikrofon i ett rep sänks ner, den manlige rollkaraktären reciterar, sjunger i olika slags ljudnivåer med emfas – möter sin motpart- och så, dans i motljus, snart i totalt mörker, barfota, med extra känsla för kontakt mellan fot och scen, kropp och kontakt, utforskar sin identitet i en känsla av mörk ovisshet, fysiskt-psykiskt.
Det slutar med att de två står helt nakna på scen, där den kvinnliga rollkaraktären även har bröst, efter att ha utforskat och gestaltat det offentliga och privata, mellan munnens ord, rop och tystnad.
En modig föreställning.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser