Människorösten i relation till kroppar i rörelse

Grottekvarn, ekorrhjul? Medeltida flagellanter, botgörare? Rund som jorden är den vridscen som snurrar med sina aktörer runt, runt i Remachine. Bär dem, släpar dem, driver dem bort ifrån varandra eller puttar dem närmare. Fem dansare/sångare/aktörer bildsätter reflektioner om människan: så långt det är till nästa medmänniska! Och så nära vi plötsligt står varandra.
I sitt senaste verk, i en f d kyrka i Berlin, började Jefta van Dinther arbeta med sång och en lite större ensemble. Bara naturligt ljus i det avskalade kyrkorummet – i Danstidningen (2/2023) intervjuade Ann-Marie Wrange koreografen under rubriken: Tillbaka till ljuset. Men det är fortsatt mörkt i Remachine. Däremot fortsätter han att utforska människorösten och dess relation till kroppar i rörelse.
Vridscenen liksom färdas vidare och de fem dansarna gestaltar hur de är underkastade det långsamma snurrandet. Så småningom tar de sig ändå upp på den roterande scenen och väl där kämpar de med grova rep som håller dem fast. De sjunger, ofta unisont, med höga röster.
Bilden som förmedlas är både lättläst och samtidigt komplicerad. Jorden snurrar vidare och människorna är tvungna att följa med både den och tiden, det vill säga livet. De kommer varandra närmare och avlägsnar sig från varandra, också det lätt att läsa av – så ser livet ut. Men hur ska denna rörliga bild tolkas på ett djupare plan? Hur mycket ”machine” är människans plats i tillvaron?
Verket Unearth planeras komma till Sverige; låt oss hoppas att så sker. Efter de större verken med Cullberg-kompaniet har Jefta van Dinther börjat bygga upp ett eget kompani och tackar nej till att komma till stora scener och ”göra något” för att sedan dra vidare. Med de två On Earth I’m done, (Mountains och Islands) har han signerat en alltmer egen profil, där en form av upplöst berättande kan skönjas i de bildtäta verken.
Jag är inte säker på att jag hänger med i Remachines bana runt solen, men ser ändå fram emot nästa verk Jefta van Dinther skapar. Just nu prövar han inte bara nya vägar i koreografin, utan också i att bygga upp en ny typ av kompani som vilar på samarbeten och gör det möjligt att lämna allfarvägen.

Margareta Sörenson