Dans och hopp, tro och kärlek med ett topptrimmat kompani

Danskarna älskar Alvin Ailey American Dance Theater, som nu är tillbaka och gästspelar på Tivolis Konsertsal efter fyra års frånvaro på grund av corona. Det är sedan 1981 för 18:e gången som kompaniet gästspelar på Tivoli.
En del nya dansare har tillkommit sedan det senaste gästspelet 2019. Och det är verkligen glädjande med den enormt höga nivån hos alla de 32 topptrimmade dansarna som sedan 2011 har Robbert Battle som konstnärlig ledare.
Men man kan undra en smula över valet av verk på gästspelets två olika program. De handlar genomgående om väldigt säkra kort. Det presenteras företrädelsevis gamla välkända klassiker. Lite mer ny, aktuell och framåtblickande dans på programmen, kunde ha varit uppfriskande.
Premiärprogrammets, Program A inledde med den danska premiären på Twyla Tharps Roy’s Joys från 1997. Ett verk, som Alvin Ailey American Dance Theater i fjol inkluderade i sin repertoar. Till jazzmusik av Roy Eldrige från 1940- och 50-talen får vi se hur de sju dansarna i mjuka skor och dräkter i både bruna och brokiga höstfärger utvecklar de charmerande och musikaliska stegen inspirerade av såväl jazz som modern dans. Musikaliskt innehåller Roy’s Joys både långsamma ballader, upbeat swing och franska jazzsånger, och dansen bjuder på både raffinerade, sensuella och humoristiska rörelser. Inte minst de tre energiska grabbarna i numret L’isle Adam tar poäng i det genomgående lätta, chosefria och underhållande verket.
Egentligen skulle den intressanta kanadensiska koreografen Aszure Bartons koreografi Busk från 2009 ha funnits med i program A. Men hennes verk blev av okänd anledning ersatt av två Alvin Ailey-verk; Pas de Duke (1976) och Cry (1971), som självklart har spelats förut på Tivolis konsertsal.
Duon Pas de Duke till musik av Duke Ellington skapades ursprungligen för de två dansstjärnorna Judith Jamison och Michail Baryshnikov som den moderna dansens svar på ett klassiskt pas de deux. Nu fick vi istället se de två härliga dansarna Jacquelin Harris och Chalvar Monteiro i eleganta steg, tjusiga hopp och rörelser fint fraserade till musikens rytmer i det typiskt 1970-talsaktiga verket, speciellt när det gällde ljusscenografins färgade bubblor i fonden.
Ett helt annat känslomässigt djup än i de två inledande verken finns i det sublima solot Cry, som Alvin Ailey tillägnade ”alla svarta kvinnor och speciellt våra mödrar”. Iförd lång vit klänning med stor och böljande vidd var Khalia Campbells dans stark och expressiv i det mycket rörande solot.
Till Alice Coltranes Something about John Coltrane får vi under den första delen se den svarta kvinnans liv skildrat i kamp mot förtryck i stolt motstånd.
Den andra delen handlar om kampen mot det lockande knarket och det dansas till Laura Nyros sång Been on a Train, före den levnadsglada och segrande tredje delen som dansas till Chuck Griffins Right on, be free sjungen av The Voices of East Harlem.
Cry blir också till en fin ingress till Alvin Aileys signaturverk Revelations från 1960, som ges som avslutning under varje föreställning under gästspelet. Och det är bara att konstatera i år igen att Revelations är ett enormt gripande, uttrycksfullt och odödligt mästerverk med sin spektakulära blandning av allvar, bubblande livsglädje och trosvisshet. Här upplevs en förandligad kroppslighet i sin vackraste form ackompanjerad av gospels och spirituals. Bland de många fina prestationerna i Revelations var det både på program A och B en ren fröjd att se kompaniets garvade dansare Vernard J. Gilmore i det intensiva och expressiva solot till gospelsången I wanna be ready.
Program B inleddes med Alvin Aileys ensembleverk The River från 1970 med musik av Duke Ellington, som är komponerat direkt för Aileys koreografi. Verket som ursprungligen skapades för American Ballet Theatre, blandar väldigt fint klassisk balett dansad i mjuka skor med modern dans och jazzdans.
Tänkt som en allegori over födelse liv och återfödelse, innehåller The River många rörelsemetaforer som står för vattnet som livgivande källa. Jacqueln Harris virvlande solo i satsen Vortex är utsökt, och de fyra energiska männen i Falls snurrar runt med imponerande kraft.
I ensemble-satsen Riba finns också riktigt humoristiska delar och i de mjuka känsliga lyften i den avslutande delen delens adagio-sats Twin Cities hittar Sarah Daley-Perdomo och Jeroboam Bozeman fint ihop.
Gästspelets nyaste och modernaste verk var Ronald K. Browns Dancing Spirit från 2009. Den i dag 57-åriga koreografen, känd för att satsa på det afroamerikanska kulturarvet i sina verk, har vi flera gånger tidigare fått se under gästspelen på Tivoli. Dancing Spirit blev ytterligare ett fint prov på Ronald K. Browns koreografi.
Titlen syftar på Judith Jamisons självbiografi med samma namn och Dancing Spirit framför allt en hyllning och kärleksförklaring till Judith Jamison, som var en av Alvin Ailey stora stjärnor. Efter hans död 1989 axlade Judith Jamison det konstnärliga ledarskapet för kompaniet under 21 års tid.
Till skönt variationsrik musik av Duke Ellington, Wynton Marsalis, Radiohead och War tar koreografin avstamp i rörelser influerade av kubansk och brasiljansk dans, men även modern och med jazzig amerikansk dans. Bland annat finns det rörelsereferenser till Alvin Aileys Cry och Revelations, där Judith Jamison på sin tid var den ledande stjärnan.
Ronald K. Brown arbetar skickligt ihop olika tempi hos de totalt nio dansarna, som stundtals även rör sig i synkront. De härliga dansarna besitter en utsökt rörelsekvalitet och musikalitet i Dancing Spirit, som blev en av höjdpunkterna på gästspelet med det unika Alvin Ailey American Dance Theater.

Vibeke Wern