Om en splittrad utsatt tid

Vår tid är snabb med att utnämna folk till ikoner och legender. Därför finns det anledning att understryka att Deborah Hay är en ikon, på riktigt. En kultbild, en bild av en person som sammanfattar en epok och en riktning på ett sätt som inger vördnad. Hon är nu 82 år gammal, men sedan 20-årsåldern har hon dansat i och med de kretsar som skapade post modern dance i USA. Efter att ha dansat med Limón och Cunningham, upplevde hon rörelserna i tai chi och började intressera sig för dansarnas individuella kvaliteter och alltmer icke-dansares rörelser på andra platser än teaterscenens.
Hennes verk Match från 2005 togs upp med Cullberg 2019, då Deborah Hay var en av kompaniets associerade koreografer. Fyra år tidigare hade hennes Figure a Sea, med musik av Laurie Anderson, gjorts, också för Cullberg. Horses, the solos, skapades för Cullberg, men pandemins nedsläckning av scenkonsterna (och allt annat) gjorde att den bara har framförts ett fåtal gånger, bland annat på turné i USA. Men nu, i augusti, har Horse, the solos visats på Artipelag utanför Stockholm och i Hallen, gamla Telestaden i stockholmsförorten Farsta. (Hallen har blivit ett vattenhål, tummelplats och scen för dans utanför allfarleden – inte helt lättillgänglig men med en skrovlig postindustriell och inbjudande känsla.)
Sju dansare i disparata kostymer i olika kraftiga nyanser av rött rör sig i varsitt solo, men tillsammans. Ingen vidrör någon annan under hela verket, dansarna gör entré helt individuellt, och ibland går någon dansare ut från scenen en stund. Och kommer tillbaka och glider in i helheten igen. En fotrörelse kan associeras till hästars rörelsemönster, kanske, men framför allt rör sig sju människor kring varandra i glesare eller tätare mönster.
Det har ofta sagts om Deborah Hay att hon är oförvägen, blandar dansare på ett överraskande vis och att hon har humor. Horse, the solos är allvarligare, kanske för att Hay påverkats starkt av det politiska tillståndet i USA och klimatförändringarna i världen. När verket skapades beskrev hon det som en övning i överlevnad, ”för det är det enda jag bryr mig om”. De sju dansarna i varsin bubbla, men ändå på samma plats, kan tänkas som en idé om en splittrad och utsatt tid. Vi lever och vi fortsätter att leva våra liv vid sidan av varandra, som individer, som kulturkretsar, som länder och kontinenter.
Ingen dramatisk kurva, ingen utveckling utan ett pågående, allt annat än stillastående, rörligt men inte rörigt och i ett jämnt tempo. Musiken av Graham Reynolds är betydelsefull för hålla samman helheten med sitt muller, och sin lågmäldhet. Ljussättningen av Minna Tiikkainen med sitt klärobskyr i fonden likaså. Med sina plötsliga stäng-av-sätt på ges en struktur, som påminner om att efter ett avbrott börjar allt om på nytt.
På grund av pandemin föll just detta verk mellan stolarna och har bara mött publik ett litet antal gånger. Det måste nog ses som ett sent exempel på post modern dance i sin förlängning in i vår tid, en dansens kammarmusik som skulle förtjäna att ses av fler.

Margareta Sörenson