Från olika slags familjer till skolskjutningar

Det är fint när arrangörer inte bara spelar med säkra kort, utan vågar ta chanser. Kammerbaletten på Takkelloftet i Operaen i Köpenhamn är lyckligtvis ett återkommande sommarbegivenhet av bästa sort. Här presenteras ett program med produktioner som uteslutande är nya skapelser av danska och utländska koreografer ackompagnerade live på scenen av virtuosa och initiativrika Trio Vitruvi som har grundade Kammerbaletten 2018.
Medan det tidigare har varit upp till sex olika nya verk på programmet, finns i år fyra men i gengäld lite längre och ytterst intressanta och varierade koreografier att uppleva. Det är verkligen ett scoop att koreografen och tidigare konstnärlige ledaren av Nederlands Dans Theater Paul Lightfoot finns bland de medverkande koreograferna. Precis som han är 2021 elegant satte punkt på Kammerballetens program med sitt nyskapade verk Självporträtt, avslutas programmet i år lysande med Lightfoots rörande och hjärtskärande nya verk Suffer little children (Låt barnen komma till mig, från Matteus 19:14).
Utgångspunkten för koreografin är tankar kring skolskjutningen i Uvalde i Texas den 24 maj 2022 (den 24 skolskjutningen i USA under 2022) dör 18 oskyldiga och hjälplösa ungdomar instängda i ett klassrum föll offer. Fullt medveten om att en balett aldrig kan läka de skadade efter en sådan förskräcklig händelse har Paul Lightfoot eftersträvat att bland annat ”Bevittna de oskyldiga offren och hylla den ungdom vi själva fått lyckan att uppleva.”
Till sitt nya verk har Lightfoot handplockat fem fantastiska dansare från olika håll: Keren Leiman och Mikaela Kelly (som är före detta NDT-dansare), Toon Lobach (före detta NDT2 dansare) samt Ryan Tomash och Sebastian Pico Haynes (Den Kongelige Ballet).
Intensiteten och uttrycket i verket år mycket starkt redan från första stund. Dansen präglas av expressiva armar och händer kombinerat med uppfinningsrika och raffinerade lyft. Alltifrån desperata hopp och darrande armar till känslosamma kramar finns med i koreografin där den ena dansaren tragiskt glider ut ur den andras famn.
Det är inte minst de känsliga och oroande pas de deuxerna som både är vackra och hjärtskärande. I den avslutande delen som dansas till Vivaldimusik arrangerad av Trio Vitruvio ger både dansen och musiken en uppenbar känsla av oändlighet, som om tiden har upphört. En efter en kliver såväl dansare som musiker ut ur sina skor som de lämnar efter sig på scenen medan de själva försvinner ut i mörkret.
Israeliska Ella Rothschild skapade härom året det tragikomiska äktenskapsdramat Unpair för Kammerbaletten som första delen av en trilogi. I år inleder Kammerbaletten aftonen med den andra delens Milk Teeth där Ella Rotschild nu tar itu med familjemönster och ålderdom.
I händelsernas centrum för dansteaterverket står skådespelaren Kirsten Olesens karaktärsfasta tolkning av den viljestarka gamla modern. I sin monolog på engelska avslöjar hon humoristiskt hur hon har försökt att styra sina otåliga vuxna barn. De dansas av de tre fina dansarna Dough Letheren, Emilie Leriche och Kayleigh Smerud till musik och sånger av Schubert, för med på scenen i familjeberättelsen finns även basbarytonen Simon Duus, som tolkar den vackra Schubertsången Ave Maria på vackraste vis. Även om alltsammans framstår som ganska självklart i Milk Teeth så har Ella Rotschild skapat en fin blandning av skådespel, dans, sång och musik.
Danska Tobiaa Praetorius som har gjort koreografi för Kammerballeten sedan 2018 har kreerat verket Tori till sina fyra kollegor Alexander Bozinoff, Mayo Arii, Andreas Kaas och Ji Min Hong från Den Kongelige Ballet. Inte bara stegen är nya, men även den stämningsfulla musiken som är komponerad av Trio Vitruvis Alexande McKenzie.
Inspirationen till Tori kommer från japanska Hasegawa Töhakus landskapsmåleri Birds and Flowers. Det är en målning som inrymmer ljus och liv men även aspekter av mörker och död. I linje med detta har Nadia Nabils fina sandfärgade kostymer även ett drag av mörker och när dansarna strör svart damm på varandra sänder det tankarna till det stoft vi alla både kommer av och en gång ska bli.
Det råder ett fint flyt i rörelserna i den poetiska och välformade neoklassiska baletten som är programmets enda tåspetsbalett. Det är återkommande höga lyft och de fyra skickliga dansarna uttrycker sin samhörighet via ringdanser, men det finns även fina pas de deuxer, inte minst mellan Alexander Bozinoff och Andreas Kaas, innan Bozinoff likt en död ligger ensam kvar.
Franska Laura Arend, som är från Luxembourg, behandlar kärleken i sin ganska korta koreografi Mary skapad för Emma McKenzie och Stephanie Chen Gundorph från Den Kongelige Ballet. Det råder något drömliknande över de två kvinnorna iförda tunna dräkter av tyll med ansiktena dolda av sitt hår. De faller griper och famnar varandra i sitt pas de deux till Gabriel Faurés romantiska musik, där kvinnorna även ger associationer till yin och yang. En kort och ganska fin liten duo om hängivenhet och sårbarhet i ett kärleksförhållande.
Lämpligtvis har Kammerballetten också plats för rent musikaliska inslag när Trio Vitruvis tre framstående musiker med pianisten Alexander McKenzie, violinisten Niklas Walentin och cellisten Jacob la Cour vackert framför Ravels klavertrio Modéré. Ett härligt musikinslag som också fungerar som en fin upptakt till Paul Lightfoots allvarliga avslutande verk på Kammerballettens femte och än en gång mycket lyckade program.

Vibeke Wern