Barockt med fart och värme

Barockens operor har blivit sommarfåglar, som flitigt flyger till allehanda historiska scener. En av dem är Ulriksdals Slottsteater, Confidencen, något av en lillasyster till Drottningholms Slottsteater – mindre, mer intim, men också trängre för orkestern och ensemblen. Och just I år är denna lillasyster mer allvarsam än sitt uppsluppna storasyskon i Drottningholm som släppt loss The Fairy Queen.
Men det är inte på storleken det beror! Årets barock-opera Dardanus på Confidencen har vinnlagt sig om att iscensättas så nära den version som den spelades i på slottsteatern i Fontainebleau 1763. Då hade man bearbetat originalet från 1739, som efter att inte ha gjort någon succé i Paris, redan reviderats 1744. Men, tredje gången gillt med 1763 års tappning, som i tid ligger nära året då Confidencens scen började användas, 1753. I en intressant introduktion till Dardanus berättar regissören Gilbert Blin om denna opera och mödorna med att sätta upp den i Fontainbleau, både de ekonomiska och estetiska ansträngningarna.
Dardanus scenograf Christer Nilsson och kostymör Anna Kjellsdotter är för övrigt samma personer som skapat scenbilden för The Fairy Queen på Drottningholmsteatern. Dardanus är som scenbild striktare i tidens stil, men så är hela uppsättningen fokuserad på en historiskt rimlig tolkning. Gilbert Blin påpekar i sin text att de för Dardanus ”måste förhålla sig till en strikt dramaturgi som först och främst kommer sig av en mindre uppsättning sångare och dansare”.
Resultatet är slående med många kostymer i gnistrande vitt – men visst är det i personer räknat en begränsad ensemble som skapar denna Dardanus. Kören är en kvartett, den nog så viktiga dansensemblen är tre personer – men fler får knappast rum kring ramberättelsens Venus och Amor och själva storyn om Dardanus som utspelar sig i Frygien.
Redan ”frygisk” sätter myror i huvudet på mig, man får läsa på. Frygien var ett antikt landskap, motsvarande ungefär de centrala delarna av dagens Turkiet. (Franska revolutionens ”frygiska mössa” då? Jo, frigivna romerska slavar bar den för Frygien typiska luvan med framåt hängande topp, och den kom att ses som en frihetens huvudbonad, vilket passade de franska revolutionärerna som ville införa republik många hundra år senare. Där bars den av både män och kvinnor, för övrigt, och kallades även jakobinsk mössa, röd och prydd med en kokard.
Men innan berättelsen om Dardanus tar fart, bjuds en prolog där Venus och en något sprallig Amor lovprisar kärleken och nöjena. Medlemmar ur kören och dansensemblen gestaltar Svartsjukan, Misstanken och Kvalet som kedjas fast för att inte störa kärleken. Inte helt lätt att hålla reda på vem som är vem, och värre ska det bli.
Ty därefter får man koncentrera sig på huvud-intrigen om Iphise som älskar Dardanus, trots att hennes pappa (Teucer) har lovat bort henne till Anténor. Iphise sjungs och tolkas ljuvligt väl av Ida Ränzlöw, och Dardanus av Martin Vanberg, båda stjärnor på väg uppåt i operavärlden. Franske Yannis François sjunger och spelar pappa Teucer, och han demonstrerar väl hur mycket också en strängt korsetterad barock-roll kan gestaltas levande genom väl avvägt skådespeleri.
Rameau brukar sägas ha grundat den moderna harmoniläran, och han fick mycket kritik i Frankrike för att ha lirkat med klassicismens stränga regelverk. Med tiden uppskattades han dock alltmer, och med en sådan hit som Les indes galantes mutade han in en aktad plats på hemmaplan. Uppsättningen av Dardanus på Confidencen har ambitiöst vinnlagt sig om en tidstrogen stil, och Karin Modighs koreografi för dansartrion är i fransk barockanda med högt lyftade armar och för tiden typiska positioner. Även sångarna använder sig av gestiken och positionerna – frågan är om det inte är lite stelare än nöden kräver?
Musiken trotsar seklerna som gått – den är förstås alldeles barock, men den väller fram med en fart och värme som gör att intrigens olika utvikningar känns mindre väsentliga. Till slut får de unga tu varandra, efter att Dardanus lovat att ta sitt liv om Iphises far så önskar, men pappa Teucer ändrar sig plötsligt att och allt slutar i klang och jubel, dans, frid och lycka. ”Flyg, ömma Amoriner, skingra alla oväder, Låt de vackraste dagar råda” som Venus avslutar med i Marie-Christine Skunckes smidiga översättning.
Hela librettot finns i svensk översättning i programmet, liksom en pedagogisk resumé. Tur det; den som vill kan läsa på hemmavid eller i förväg och pussla ihop helheten.
Den krångliga storyn glider så småningom bort i minnets dimma, men orkesterns intensitet i Rameaus musik glömmer man inte i första taget. Ej heller den lilla pjäs i pjäsen som är Marcus Mohlin vid cembalon; hans lekfulla hängivenhet smittar och befinner sig i rytmisk dialog med hela teatermaskineriet, och faktiskt, Rameau själv.

Dardanus spelas till och med 20 augusti.

Margareta Sörenson