Magisk sång- och älvdans trollas fram på Drottningholm

Det drar en lätt vindil från West End och Londons musikaler in i Drottningholmsteatern. Med Josette Bushell-Mingo som regissör faller många pusselbitar på plats när Henry Purcells opera The Fairy Queen efter Shakespeares komedi En midsommarnattsdröm blir livs levande barock med samtidsblick.
Josette Bushell-Mingo är brittisk men väl känd i Sverige för sitt konstnärliga ledarskap av Tyst teater vid Riksteatern, samt en av initiativtagarna till National Black Theatre of Sweden. Själv brittisk mimare och skådespelare är hon perfekt för det montage av Purcells opera och Shakespeares originalpjäs som här har gjorts, med den mix av sakkunnighet och frihet som kan sätta vingar på barocken. Drottningholmsteaterns nye musikchef, Francesco Corti, cembalist, dirigent och specialist på äldre musik, har sedan förra året förklarat sin kärlek till Drottningholmsteaterns orkester, och här blommar den för fullt.
Man tillämpar låg tonhöjd i The Fairy Queen, det så kallade franska tonläget, och har satt samman orkestern så som man gjorde på Purcells tid. Det redan mjuka soundet i denna fantastiska träteater blir ännu behagligare, och det är svårt att ta ögonen från det äventyr som pågår i orkesterdiket med Jonas Nordberg på ärkeluta och Andrés Locatellis och Kerstin Frödins sagolika flöjter. Inga countertenorer i detta låga läge, och en icke-opera-röst i Kayo Shekonis ovanliga tolkning av Puck, Oberons ombud som skvätter kärleksdroppar lite hur som helst. Hennes soul-orienterande röst och många talade partier gör detta sagospel till något nära och allmänmänskligt under den magnifika fullmånen i fonden.
Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm bearbetades för att bli en opera enligt den engelska smaken vid tiden för uruppförandet 1692. Det fanns en stark tradition av mask-spel vid det engelska hovet, halvdramatisk scenkonst med allegoriskt innehåll för olika festliga tillfällen. De nya operaströmningarna från Italien och Frankrike hade börjat noteras på andra sidan kanalen, men i London höll man fast vid ”dramatick opera”, som mer liknar det som vi kallar musikal. Långa talade avsnitt fick inslag av musik, sång och dans i fantastiska kostymer i scenografiska uppvisningar, ofta som avslutning på en akt. På Drottningholmsteatern har man med skickliga dramaturger backat Purcell tillbaka till Shakespeares pjäs, men knipsat och kompletterat med lite mer Purcellmusik, som den catchy och lite folkvise-nära Man is for the woman made från en annan ”dramatick” Purcell-opera, King Arthur.
Ett antal av föreställningarna av The Fairy Queen teckentolkas, och till min lycka är den kväll jag är där, just en sådan afton. Teckenskådespelaren Rebecca Drameh är på plats i bländande vit krinolin och deltar, lite vid sidan av, men samtidigt mitt i handlingen, på ett vackert och intressant vis med sin teckentolkning. (Texten översätts från engelska till svenska dessutom, med textremsa över det ärevördiga prosceniet.) Det blir en extra poäng att följa hennes vältaliga händer, vars rörelser också harmonierar med de danser och positioner som hela ensemblen använder. Hon integreras av sångarna, som är lika mycket skådespelare som operasångare, och den humor som vi gärna uppfattar som brittisk kanske är det som sätter sprätt på denna ofta spelade förväxlingskomedi. Den blir lätt och rolig, den är tidstrogen och prunkar barockt, samtidigt som den är inkluderande och samtida. Förväxlingen mellan de två kärleksparen har man fixat lite med, så att det är de två unga männen som förtrollats till ett motvilligt kärlekspar. Innan trolldomen hävs och allt återgår till den traditionella ordningen med dubbelbröllop. Aktörerna gör också något roligt av det omtuggande i repliker och musik som är tidstypisk barock, men låter oss skratta både med och åt tjatigheten i ett ostinato (lång serie upprepningar).
Mycket är underhållande, men det finns också vilopunkter kring verklig kärlekssorg. Framförallt Titania, själva fe-drottningen, är en roll med mörkare stråkdrag, som Anna Dennis gestaltar och sjunger innerligt och samtidigt med en fräsig udd mot Oberon, en mullig mansgris som tar för sig efter behag. Älvor och förälskade unga kvinnor har alla ett kaxigt bett, till skillnad från den tramsige fursten Theseus och den uppblåste poeten Bottom.
Henry Purcell (1659-95) blev bara 36 år, men lämnade en stor produktion av hög kvalitet, bland dem operan Dido och Aeneas, som är hans enda genomkomponerade opera, till skillnad från The Fairy Queen som är ett mellanting mellan teater och opera. Det brukar sägas att Purcells musik är mer poetisk än dramatisk, vilket passar Shakespeares vänliga, och aningen knasiga, sagokomedi. På Drottningholmsteatern har den blivit lätt, ljuv och rolig scenkonst, dansant och bildrik om hur tokigt allt kan bli om magiska kärleksdroppar hamnar på fel plats.

The Fairy Queen spelas till och med 19 augusti

Margareta Sörenson