Omväxlande och tänkvärt med Verdensbaletten

Man skulle nästan kunna tro att Verdensballetten står i direktkontakt med vädergudarna. Efter en blöt och regnig eftermiddag blev det sol och klarblå himmel över parken på Sølyst i Klampenborg lagom till att den alltid så vältaliga konstnärlige ledaren, operasångaren och konferencieren Jens-Christian Wandt, bjöd alla välkommen till föreställningen Verdensballetten 2023.
Dessförinnan hade Verdensballettens andra konstnärliga ledare, solodansaren Steven McRae från The Royal Ballet i London, tillsammans med solodansaren Yasmine Naghdi från samma kompani, inlett Verdensballettens väldigt fina och varierade program med Steven McRaes charmerande och humoristiska pas de deux, Back to the Barre, som har referencer till Harald Landers Etudes.
Skojfriskt startar den överenergiska ballerinan och hennes trötta partner med ett kort träningspass vid stången, medan vi för höra de två dansarna tankar om varandra. Sen fortsätter de till Knudåge Riisagers musik ur Etudes i egentliga pas de deux med piruetter och höga lyft. Kort sagt en välformulerad koreografi på Verdensballettens lilla scen.
Steven McRae hade också koreograferat aftonens sista verk Grand Pas de Quatre för de två paren Iana Salenko och Steven McRae samt Marian Walter och Yasmine Naghdi. Det var en munter och musikalisk neoklassisk ballet till Johann Strauss kända vals An der schönen blauen Donau, som blev särskilt raffinerad genom att det saknades valssteg i koreografin.
Att Steven McRae både är en äkta lustigkurre och showman – men av det mycket eleganta slaget – visades under ett kort återseende med hans sensuella stepnummer Czardas. Där briljerar han i glitterbyxor med sina blixtsnabba steg till Vittori Montis musik.
Ukrainska Iana Salenko och tyske Marian Walter är båda solodansare i Berlin, där de både råkar vara par på scenen och privat. Till dem hade den kanadensiska Eric Gauthier från Gauthier Dance i Stuttgart koreograferat det rörande och sorgsna pas de deuxet Les Adieux till ett fint instrumentalarrangemang av Metallicas hit Nothing Else Matters spelat live på scenen av de skickliga musikerna från Møn Festival Ensemble.
I duon, som ska påminna publiken om att det fortsatt är krig i Ukraina, får vi både uppleva soldatens avsked från sin älskade och avskedet efter hans död på slagfältet. Med starka ömhetsbetygelser bär Marian Walter inledningsvis Iana Salenko i sina armar som ett litet barn, innan de ger sig hän i ett pas de deux. Oroligt trippar hon högt på tå och blir lyft högt i splitposition, innan han slutligen faller till marken, och hon sedan ömt lägger sig tätt intill honom. Ett mycket vackert par i ett mycket vackert pas de deux, där den ukrainska flaggan även ingår i dansen.
Efter pausen fick man istället uppleva Iana Salenko i enormt säkra klassiska attityder, när hon flankerad av fyra tillbedjare med rosor dansa utdrag ur Rosenadadgiot ur Petipas Törnrosa, som Jens-Christian Wandt kallar Verdensballettens signaturnummer.
Det dansades även Petipa i programmets första del, där Den Kongelige Ballets solist Astrid Elbo väldigt fint utvecklades från en skräckslagen till en mer lugn och förälskad svan i den vita svanes pas de deux ur Svansjön i vackert partnerskap med den eleganta skotska solodansaren Reece Clarke från The Royal Ballet. Men ännu intressantare var det att uppleva den mångsidiga och talangfulla Astrid Elbo i brittiska Gemma Bonds kreation Sonnet Dance, som är inspirerad av renässans-diktaren Lady Mary Wroths A Crown of sonnets dedicated to love.
I strumplästen och iförd en flott blodröd klänning gör Astrid Elbo dramatisk sin entré i solot, där hon inte bara danser till Saint-Saëns Rondo Capriccioso, men även citerar brottstycken ur sonetten om brinnande kärlek.
Nästan vilt rör hon sig i stora tydliga rörelser, hopp och valssteg och fascinerande låter hon sig styras av sina händer och fingrar i den ekspressive dansen, där hon hela tiden visar prov på en stark närvaro i förhållande till publiken.
Mera funky steg visades i den nya duon Vulfpeck koreograferet til Vulfpecks funkmusik av den unga nederländske koreografen Joshua Junker, som är dansare i The Royal Ballet, men har en bakgrund i breakdance och nutida dans. Här möttes Reece Clarke och Xander Parish likadant klädda i röde shorts, vita t-shirts och vita strumpor i den för det mesta synkrona funkdansen med mycket rörlig torso, höga benlyft och golvrörelser. En härlig frisk fläkt och ett trevligt återseende med den britiske solodanser Xander Parish, som efter att ha lämnat Mariinskij Baletten i Sankt Petersburg i mars 2022 numera är solodansare i Nasjonalballetten i Oslo.
Som alltid bjuder Verdensballetten även nu under sin 15:e säsong på ett blandat dans-, opera- och musikprogram. I år sjöng Det Kongelige Teaters härliga sopran Sofie Elkjær Jensen i arior ur Gounods Faust, Puccinis La Bohème och Peter Heises Drot og Marsk. Fyndigt i sammanhanget sjöng hon tillsammans med Jens-Christian Wandt duetten Tanzen möcht’ ich från Kálmáns operette Die Csárdasfürstin och även Verdis duet Libiamo i programmets ”Finale”, där alla medverkande fanns med på scenen.
Den virtuose violin- och klaverduon Walentin & McKenzie var än en gång mycket fina akkompagnatörer till både dans och sång, och väldigt vackert spelade de också lämpligen Debussys Clair de Lune direkt efter baletten Les Adieux. Paul Verlaines dikt ”Clair de lune”, som inspirerade Debussy, fick vi höra på danska av Jens-Christian Wandt på det väldigt fina programmet som nu ska turnera runt i den danska sommaren.

Verdensballetten turnerar runtom i Danmark till och med 3 august.

Vibeke Wern