Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 18 april 2024

Kreativ galenskap och gränslös kärlek

2023-07-14

Fakta:

Namn: Nijinsky /// Liliom
Koreografi: Koreografi, scenografi och kostymer: John Neumeier (men Ferdinand Wägerbauer är scenograf för Liliom)
Musik: Chopin, Schumann, Rimskij-Korsakov och Sjostakovitj. //// Michel Legrand
Ensemble: Hamburg Ballett, Philharmonisches Staatsorchester Hamburg ( og NDR Bigband till Liliom)
Plats: Statsoper Hamburg
» https://www.hamburgballett.de

Hamburg Balletten med John Neumeier i spetsen har nu under 2023 firat sitt 50-års jubileum och har traditionsenligt avslutat säsongen med den årliga festivalen, Hamburger Ballett-Tage, som lämpligt nog för i år fick det passande namnet Jubiläums-Ballett-Tage. Under den fyra veckor långa festivalen under juni/juli har man kunnat uppleva 22 olika verk av den idag 84-årige John Neumeier, inklusive de två helaftonsballetterna Nijinsky och Liliom.
Ända sedan John Neumier som 11-åring råkade hitta Anatole Boumans bok The tragedy of Nijinsky på biblioteket i Milwaukee i USA, har han varit intensivt engagerad i den legendariska ryska dansaren och koreografens liv. I dag är John Neumeier innehavare av världens största privata Nijinskij-samling.
År 2000 (på 50-årsdagen av Nijinskijs död) skapade John Neumeier två-akters baletten Nijinsky, som fortfarande framstår som ett stort mästerverk om den psykiskt sjuke och geniale konstnären. Som John Neumeier själv har formulerat det, så är Nijinsky inte en handlingsballet, utan en dokumentär ballet om Nijinskijs biografi och om själen, känslorna och olika slags mänskliga situationer. En balett om både den inre och yttre kampen i ett liv mellan konst och krig under den del av världshistorien då både första världskriget, oktoberrevolutionen och andra världskriget ägde rum.
I inledningsscenen befinner vi oss i festsalen på den mondäna hotellet Suvretta House i St. Moritz, där Nijinskij år 1919 uppträder för allra sista gången. Dessvärre för en publik som absolut inte förstår sig på den då redan skizofrene konstnärens dans. Som en drömsyn dyker Nijinskijs tidigare mentor, impresario och älskare, Sergej Djagilev, upp på balkongen, och Nijinskij börjar återuppleva en glimt från sin karriär i Ballets Russes med legendariska roller i baletter som Rosendrömmen, Scheherazade, Carnaval och Petrusjka.
Vi får även se brottstycken ur Nijinskijs egna banbrytande koreografier som En fauns eftermiddag, Jeux och Le Scare du printemps, och mitt i dansen dyker också hans familjemedlemmar upp, inklusive systern Nijinska och hustrun Romola, som blir orsaken till uppbrottet med Djagilev.
Familjen och barndomsminnen flätas också in i andra akten där Nijinskijs sjukdom gör honom mer inåtvänd samtidigt som hans mardrömmar om krig och svartsjuka över sin hustru tilltar. Jag har ett intryck av att Neumeier, som gärna gör ändringar i sina baletter, har tydliggjort inslagen med marcherande soldater i högre grad än i den ursprungliga versionen. Det är väl med tanke på dagens situation i Europa.
Solodansaren Alexandr Trusch var balletten igenom helt fantastisk som den känslige Nijinskij, och det bjöds verkligen en stjärnspäckad besättning av de olika ikoniska rollerna som bl.a. Harlekin, Rosens ande och Den Gyllne Slaven. Något av det mest rörande i baletten är en stor pas de deux mellan Nijinskij (Alexandr Trusch) och Djagilev (Edvin Revazov). Men också många trios, inklusive de med Romola (Alessandra Ferri), där Neumeier på ett gripande sätt i denna komplexa balett med sin koreografi så sublimt formår uttrycka allt från kärlek till desperation och olika slags dilemman. Självklart är det också en fördel att i förväg känna till Nijinskij och baletthistorien.

I Liliom från 2011 tar John Neumeier avstamp i ungarska Ferenc Molnárs skådespel Liliom (1909), som även Rodgers & Hammersteins musical Carousel (1945) bygger på. Men tidsmässigt utspelar sig Neumeiers Liliom – precis som hans balett Glasmenageriet (2019) – under 1930-talets depressionsdrabbade USA. Precis som i Glasmenageriet är den kvinnliga hovedrolle i Liliom skapad för Alina Cojocaru, som både när det gäller sin dans och uttrycksfullhet är en konstnär som står i en klass för sig.
Formidabelt gestaltar hon den vänliga och drömmande servitrisen Julie, som är djupt och äkta förälskad i den så omsvärmade karusellföraren, Liliom, i nöjesparken Playland. Det är platsen för att glömma bort att det är depression och arbetslöshet, utöver att ta en tur i karusellen finns upplevelser i form av jonglörer, akrobater och spännande danssteg.
Den numera bortgångne franska filmkompositören Michel Legrand har komponerat den mågskiftande och stämningsfulla balettmusiken till Liliom. Dels spelas den av Philharmonisches Staatsorchester Hamburg i orkesterdiket, dels av NDR Bigband på en balkong uppe på scenen. Musikens kontraster mellan mörka orkesterklanger och muntert svängig jazz speglar balettens två kontrasterande världar, som ett genomgående dur-mol-tema för sorg och död respektive glädjen i det komplicerade kärleksförhållandet mellan Julie och Liliom. Men redan inledningsvis i prologen har vi fått reda på att det hela ska sluta illa.
Karen Azatyan är perfekt i rollen som den starka, flot snurrande, sexiga och livliga Liliom, som har ett förhållande med den den inbjudande karrusellägaren, Mrs. Muskat (Anna Laudere), som dock avskedar Liliom, när hans kärlek till Julie står klart. Som arbejdslös deabbas Lilom på allvar av frustration och vrede. Han lockas ut i kriminalitet av den osympatiske Ficsur, genialt gestaltad av Aleix Martinez. I desperation över sin hopplösa situation begår Liliom till slut självmord, just vid tiden för att Julie ska till att föda deras son. Och när Lilom efter 16 år i skärselden återvänder till jorden för att ge sonen en stjärna som han har stulit från himlen, misslyckas han i sitt försök att visa sonen kärlek. Den trotsliga tonåringen avvisar Lilom, som samtidigt ger sonen en örfil, på samma sätt som han i desperation har slagit Julie. Men Julie förstår kärleksbudskapet i stjärnan, där hom ensam sitter på en bänk i parken.
På ett märkligt sätt lyckas Neumeier skapa ett rörande och mångfacetterat balletdrama, som varken blir sentimentalt eller patetiskt. Det är en ren fröjd att se Alina Cojocaru och Karen Azatyan i de på en och samma gång lekande, kärleksfulla, tvekande och ömsesidiga duon. När sonen alias Louis Musin dansar duo med sin far i den avsluttande scenen, finns det både små glimtar av glädje och fina imitationer mellan far och son, innan Liliom slår sin som som om det vore ett social arv, han ger videre.
Liliom” har i detta spelår givits för sista gången medan ”Nijinsky” även kan upplevas under den kommande säsongen, då John Neumeier fortsätter som konstnärlig ledare. Egentligen skulle han ha slutat nu efter sitt 50 år långa ledarskap av Hamburgbaletten. Men den tysk-argentinska koreografen Demis Volpi, som är konstnärlig ledare för Ballett am Rhein i Düsseldorf/Duisburg, kan först avlösa Neumeiers ledarskap från och med augusti 2024, varför Neumeier fortsätter ännu en säsong.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser